EN JULSAGA (fast alldeles, alldeles sann).

Det hände sig vid den tiden, i nådens år 2009, högt upp i den kalla Nord att under samma tid som de små barnaögonen glimmade sutto en liten Tant med hufvudet i händerna. Ack, ack, så ont det gjorde. Den Lilla Tanten voro tämligen obekant med det onda. Det var endast i samband med spökande tänder hon erforit den hemska värken. Efter ett drygt dygn med det onda i hufvudet begav sig den Lilla Tanten med raska steg till den goda tanddoktorn.

Tanddoktorn var en god och empatisk qvinna som sa: Oj, oj, oj, det var värst vad Lilla Tanten har ont. Med stor skyndsamhet togo hon, med den stora moderna apparaten, fotografiska bilder av den Lilla Tantens tänder. Det var illa (men bra ändå), här fanns ingen hjälp att få. Tänderna var friska men värken kvar. Den Lilla Tanten visste inte riktigt vad hon skulle göra. Nu är goda råd dyra. Kanske jag vågar fråga Syster Yster. Bara en endaste liten fråga, utan att störa. Syster har ju så mycket att stå i. Den Lilla Tanten traskade, med steg som nu inte var lika raska till Goda Syster och sa. Jag har så ont, så ont, vad bör jag göra?

Oj,oj, oj, sa Goda Syster Yster, det var värst. Lilla Tantens blod vi måste analysera. Hm, ett CRP och vad mera? Jo, lite KREA och lite vita och lite annat i ert cera. Medan vita flingor falla och under väntan lång den Lilla Tantens inre nynnade på en julesång. Plötsligt så från alla håll små Systrar dyker opp. Det är Goda Syster Eva, Snälla Syster Monika och Bästa Syster Ulrika. Lilla Tanten vaknar ur sitt smärtrus och tänker: Det är nog De Tre Visa Qvinnorna. Och alla har de gåvor i sina händer. Varje Syster lämnar fram var sitt pergament. Men ack, ack, ack, inte heller pergamenten visar något fel på Lilla Tantens kropp. Egentligen har den nog aldrig mått så gott. Vad ska hon ta sig för?

Lilla Tanten tager vita medikamenter för att lindra Hemska Värken och traskar med ännu mindre raska steg genom bistra kylan till sitt varma goa hem. Ingen sömn vill komma till henne denna natten. I arla morgonstund klifver hon upp och möts av ett vinterlandskap som vilar i Kung Bores 22 grader kalla famn. Lilla Tanten sveper om sig varma sjalar, tjocka skinnhandskar, tömmer burken med vita medikamenter och går i ullstrumporna ut i mörka morgonen till sitt arbete. Vid åtta ringer skolklockan in men fyra lektioner senare mår inte Lilla Tanten så bra.

Ack, ack, ack, vad ska jag göra tänker hon. Någon måste jag få fråga om denna hemska plåga. Nu har hon det. Sjukvårdsupplysningen får det bli. De små talgoxarna på telefontråden kan i sina små fötter känna hur signalen darrar i den frostiga ledningen. Fina Damen i andra änden ber Lilla Tanten noggrannt beskrifva sina symptom. Oj, oj, oj, säger hon sedan. Jag tror det är bråttom. Det låter som det ni beskriver skulle kunna vara den hemska sjukan Helveteseld. Ni måste i så fall ha medicin inom några timmar för att slippa de fruktade symtomen. Man måste absolut ta medicinen inom 72 timmar för att få lindring. Jag råder Lilla Tanten att omedelbart ringa sin vårdcentral. Lilla Tanten lyder genast den myndiga rösten och talgoxarna slappnar av när tråden slutar darra.

Men snabbt förbyts hopp och förtröstan mot missmod och förtvivlan i den Lilla Tantens hjärta. Onda Syster som svarar låter meddela att: NEJ! VI HAR VERKLIGEN INGA TIDER SÅ HÄR DAGS PÅ DAGEN. Onda Syster fortsätter: Och jag ser minsann här på min skärm att Lilla Tanten tog prover på sjukhuset igår, varför kunde de inte undersöka om Lilla Tanten led av Helveteselden? VA? Nej, Lilla Tanten får minsann återkomma imorgon.

Med skammens gloria lysande runt sitt värkande hufvud stör Lilla Tanten återigen en av de Tre Visa Qvinnorna på telefonen och möts av Bästa Syster Ysters röst. Lilla Tanten beskriver med darrande stämma vad som hänt sedan sist och frågar olyckligt om hon bara kan få veta vilka medikamenter hon bör ta mot den hemska Helveteselden så kan hon fortsätta leta efter hjälp under kvällen. Bästa Snälla Syster Yster skrider med lätta systersteg och tillfrågar Dugligaste Duktige Doktorn och kommer snart åter med både svar och ett recept vilandes hos Apoteket. Lilla Tanten ilar genom vinternatten och skrämmer de små talgoxarna som äntligen fått vila.

Den Väna Expediten väcker genast Lilla Tantens hopp och tro på mänskligheten vilket passar utmärkt så här i juletider. "Men se god dag, Lilla Tanten. Se här, ta lite handkräm, man blir lätt narig så här på vintern. Vad kan jag hjälpa Lilla Tanten med?" Lilla Tanten framför sitt ärende och Den Väna Expediteten går för att hämta medikamenterna. Hon återkommer och undrar om de förklarat på Vårdcentralen hur hon ska ta läkemedlen. Lilla Tanten förklarar att det är Dugligaste Duktige Doktorn på njurmedicin som skrivit ut medikamenterna och kan inte låta bli att undslippa sig att hon pratat med Onda Syster på vårdcentralen och att Lilla Tanten tycker att Onda Syster kanske hellre skulle jobba som bilmekaniker. Den Väna Expediten replikerar att inte ska vi tala ont om bilmekaniker inte. Det är ett duktigt skrå. Onda Syster kanske skulle nöja sig med att klistra frimärken istället. Men seså, se nu till att stoppa i sig medicinen. Det finns vatten i kassan. Sedan undrar Den Väna Expediteten om Lilla Tanten har något annat på härtat hon vill ha hjälp mig med. Men Lilla Tanten är mer än nöjd.

Följande dag, dan före dan, före dan, före dan, före dan, före dopparedagen, kontaktade Lilla Tanten återigen vårdcentralen, precis som Onda Syster sagt. Elva och fyrtiofem ska hon få träffa en doktor. Lilla Tanten beställer en droska och åker från arbetet till sjukvårdsinrättningen.


Tio i tolv blir Lilla Tanten inropad till Doktor Muhammed. Doktor Muhammed har både ett namn, ser ut och talar som en av de vise männen. Åh, tänker Lilla Tanten inombords, så bra det passar när det snart är jul. Och en vis man. Hoppet sätter sig på en liten förgrening i Lilla Tantens hjärta. Doktor Muhammed ber Lilla Tanten beskriva vad som är problemet. Återigen redogör Lilla Tanten för vad man sagt på sjukvårdsrådgivningen och vilket råd hon fick på Vårdcentralen dagen innan. Utan att undersöka Lilla Tanten säger Doktor Muhammed, som sitter drygt två meter ifrån, att någon Helveteseld lider hon minsann inte av. Sedan ber han Lilla Tanten att dra sig hårt i håret. Lilla Tanten tycker det är en mycket konstig undersökningsmetod men gör som Doktor Muhammed säger. "Gör det ont?" frågar Doktor Muhammed. "Nej" svarar Lilla Tanten men tycker nog ändå att det gör lite ont att dra sig så hårt i håret. "Då är det inte trigeminusneuralgi" säger Doktor Muhammed. Då kan Lilla Tanten gå. Men...säger Lilla Tanten, jag skulle så gärna vilja veta vad som är fel. "Det är en psykisk sjukdom" säger Doktor Muhammed. Men då...
...blir Lilla Tanten mycket ond. Hon hoppar och studsar av ilska mitt i julfriden. Och trots att han är en vis man säger Lilla Tanten: "Jag ska minsann berätta för Doktor Muhammed att jag undervisar i psykiatri på Universitetet sexhundra meter åt det hållet och en sak är jag alldeles säker på och det är att den här sjukdomen i allra högsta grad är fysisk". "Är Ni Docent" frågar Doktor Muhammed". "JA! svarar Lilla Tanten (men det var det enda i den här sagan som inte var sant).
Då blev det plötsligt annat ljud i skällan. "Du ska omgående åka till röntgen och ta en CT-skalle utan kontrast för du har tre njurar och då är det inte bra med kontrast." Lilla Tanten funderar ett ögonblick om hon ska läsa lagen (hälso- och sjukvårdslagen) för Doktor Muhammed men tar åter en droska genom kalla, vackra vintern.

På röntgen får Lilla Tanten erfara lite bekymmer ty inget personnummer och ingen elektronisk remiss har inkommit till röntgenavdelningen. Som tur är fick lilla Tanten med sig ett gammeldags pappersexemplar av remissen så allt ordnar sig till det bästa. Svaret lyder: "Relativt uttalad slemhinnesvullnad i vänster maxillarsinus basalt och lateralt...". Lilla Tanten undrar vad orsaken till det kan vara och återvänder med röntgensvaret i handen till Vårdcentralen, denna gång med buss.

Svaret Lilla Tanten får är att det är en svullnad pga av virus men det är absolut INTE den fruktade Helveteselden. Virusmedicinen gör nog ingen skada men det skulle räcka med lite avsvällande näsdroppar. Lilla Tanten återvänder till Apoteket och införskaffar sådana innehållande cortison men får erfara att de inte alls erbjuder någon hjälp för smärtan.

Lilla Tanten tänker att ett glas vitt vin på fredagskvällen nog gör gott i den lilla tantkroppen. Men aj, aj, aj, Aj, det gör så ont så det går inte att dricka. Det går heller inte att äta. Lilla Tanten går till bädds och förstår fortfarande inte vad som kan vara så fel. Men när hon drar nattsärken över huvudet känner hon något mycket ömt på huvudknoppen. En liten, liten öm bubbla. Och... en liten till inne i örat och... en under tungan...

Lilla Tanten skänker en mycket tacksam tanke till Bästa Syster Yster och Duktige Duglige Doktorn. Medicinen kom in i Lilla Tantens kropp i tid och det var i alla fall inte svininfluensa.

Helveteseld=bältros

EN VANLIG DAG PÅ JOBBET.

Har precis gjort en bunt åhörarkopior med bl a statistik från senaste Folkhälsorapporten 2009 inför kursstarten imorgon. De blev olidligt tråkiga lay-out-mässigt och siffrorna var inte roligare dom. Så jag tänkte att jag skulle muntra upp materialet lite och gjorde en bildsökning på "Google" på "sjukskriven" och "alkohol". Då blev det riktigt kul. För se vad jag fann...

...om inte en bild på mig själv! Gissa om jag blev förvånad. Hur kunde jag fastna på den träffen? Det var ett inlägg från bloggen fyra månader efter transplantationen då jag var på restaurang och för första gången på sju år drack vin. Rubriken löd; "Man kan ha kul fast man är sjukskriven". Nu ska jag gå ner i personalrummet och dricka Duvfenkroks vinglögg och sen bär det av på julbord med arbetskamraterna.

HOPPAS PÅ ETT LIV EFTER JUL...

Det är inte lätt att vara människa. Att ta ansvar för sin situation. Att ta välgrundade beslut. Att vila i forskning och beprövad erfarenhet. Att inte låta sig påverkas av tidningsskriverier och ryktesspridning.

Redan när det blev aktuellt att vaccinera sig mot AH1N1 (svininfluensa) blev jag varse att man helst inte ska vaccinera sig så mycket EFTER ffa en njurtransplantation. Denna rekomendation grundar sig på att det vid varje vaccinationstillfälle bildas mängder med antikroppar. Den immunsupressiva medicinens uppgift är just att bekämpa antikroppar dvs antikroppar som hotar njurens livsvillkor. Vid en vaccination angriper antikropparna istället antikroppsbildningen från vaccinet och det blir "för lite kvar" till att skydda njuren. Detta skulle teoretiskt kunna hota njurens överlevnadsförmåga. I det aktuella vaccinet tillsatte man en ny ingrediens som aldrig tidigare funnits i något vaccin, en immunhöjande faktor vilken tillverkas av hajolja för att på så vis trimma vaccinets effekt.

I min inte alltför medicinskt allmänbildade hjärna lät det väldigt tveksamt att först vaccinera mig mot pneumokocker (de var jag helt med på och inser vikten av det) och sen mot AH1N1 som dessutom innehåller en oprövad imunhöjande ingrediens när jag äter immunsänkande läkemedel. Jag ville verkligen ha en saklig diskussion om detta innan jag vaccinerade mig och blev remitterad till infektion. Men där fanns ingen information att få.

Jag har läst alla aktuella rapporter från smittskyddsinstitutet och WHO och följt all biverkningsrapportering från säkra/evidensbaserade källor. Till slut förstår jag att jag nog bör ta en spruta i alla fall. Lyckas efter väldigt mycket om och men få tillgång till vaccin. Ingen reaktion trodde jag men har i efterhand förstått att den fruktansvärda hjärtklappning jag fick tredje dagen efter vaccinationen med all säkerhet var en biverkan. Den var så kraftig att jag en hel dag låg i sängen alldeles ensam på Hemsön utan att ens nå telefonen. Det var inte ett flimmer men hjärtat slog så fort och hårt att jag på fullt allvar trodde att min sista stund var kommen. Trodde att jag hade fått i mig något olämpligt eller att det var en reaktion av mina vanliga mediciner (som jag brukar få hjärtklappning av). Blev bättre fram mot kvällen och var nöjd med det. Har sedan träffat flera människor som berättat om liknande upplevelser, bl a mycket vederhäftiga kollegor.

Efter detta kollade jag biverkningsrapporterna och dödsfallen och det visade sig att de män i övre medelåldern som avlidit av hjärtinfarkt i samband med influensan har gjort det omkring tredje dygnet.

Hursomhelst; en vaccination ger ungefär ett 40% skydd och mildrar dessutom ett ev. insjuknande. Det tycker jag räcker. Blir jag sjuk kan jag ta Tamiflu inom 48 timmar och klara mig bra ändå. Men rekomendationerna säger att riskgrupperna ska ta två vaccinationer men - man gör ingen skillnad på riskgrupper. Att man som astmatiker eller cancersjuk ska ta två vaccinationer kan jag acceptera men att spruta en njurtransplanterad person full med vaccin som sätter igång immunreaktioner och som dessutom innehåller immunhöjande substanser dvs ALLT det en transplanterad njure INTE vill ha kan jag inte acceptera. Och dessutom göra det med, på gruppen, oprövade substanser har jag svårt att förlika mig med. Jag vill ha en garanti att det inte händer något med min njure men DET TÖRS INGEN GE!! Och om det händer mig något om jag inte tar vaccination nr 2 får jag troligtvis bära skuld för att jag inte var en lydig samhällsmedborgare.

Dessutom, kära kamrater, förhåller det sig som så att WHO:s styrelse har utsett en grupp, Emergency Committe, vars uppgift är att fatta beslut kring riktlinjer och vaccinationsprogram. Denna grupp har i sin tur bett Sagé-kommittén samt Ad hoc Policy Advisary Working Group on Influenza A (H1N1) om hjälp.

Vid en granskning visar det sig att tre av Sages femton medlemmar har kontakter med läkemedelsindustrin. Bland annat har de fått pengar och stöd av de ledande vaccinföretagen.
Två oberoende externa experter på Sages möten i Genève har av den danska tidningen Information avslöjats ha fått rådgivarpengar från läkemedelsföretag. I Ad Hoc-kommittén sitter också som oberoende expert en professor och världsledande virusforskare som fått kritik i tidskriften Science för att han äger två bioteknikföretag som jobbar med influensavaccin. När det gäller beslutet att deklarera en pandemi har dock vare sig Ad Hoc-kommittén eller Sage ”spelat någon som helst roll”, säger Gregory Hartl.

Faan tro´t!

Det är inte lätt att vara förståndig men en sak är säker; man ska akta sig för svin!

DAGENS DIALOG

Åter på Klin.kem.lab.

Lab.ass: Vilken arm ska jag sticka i?
Marika: Det är du som är proffs, välj du (drar upp båda ärmarna)
Lab.ass: Men oj som du ser ut! Vad har hänt?
Marika: Jo, jag var här i torsdags och tog prover och fick sån där vit hudvänlig häfta. Det var när jag tog bort den som det blev så här.
Lab.ass: Nej men det är inte möjligt! Det måste ha blivit hematom efter själva sticket.
Marika: Nej, sticken är där och där (pekar). Jag tror att det är för att jag äter cortison som det blir så.
Lab.ass: Men du måste ju ta bort häftan på en gång.
Marika: Det gjorde jag.
Lab.ass: Det kan inte vara möjligt. Jag har aldrig sett något liknande!
Marika: Medbestämmande, autonomi och självständighet.
Lab.ass: Vad sa du?
Marika: Hälso- och sjukvårdslagens honnörsbegrepp.
Lab.ass: Vad menar du.
Marika: Jag menar att jag är så himla trött på att ingen lyssnar på vad jag säger och att jag alltid tvingas argumentera för helt självklara saker.
Lab.ass: Jag sätter på en liten gasbinda.
Marika: Tack det var snällt.

PS. Dagens provresultat: Krea 135 och Hb 117... och ordningen är återställd.

To be continued...

VAD SÄGER MAN...?

Vid ett besök på klin.kem.lab. häromdagen utspelas följande dialog efter att jag har blivit stucken en gång i vardera armen.

Marika: Vill du vara snäll och inte sätta på häfta. Jag kan trycka en stund med kompressen.
Lab.ass.: Men varför det, då får du ju fläckar på kläderna?

Marika: Nej, det är ingen fara, mitt blod stelnar så snabbt.

Lab.ass.: Men vi sätter alltid på häfta.

Marika: Ja, men jag får så fula märken när jag tar bort den.

Lab.ass.: Men den här häftan är hudvänlig.

Marika: Det hjälps inte för jag äter cortison och då blir huden så tunn och känslig.

Lab.ass.: Inte av den här häftan.

Marika: Jo, just precis av den häftan för den fäster så hårt så när jag ska dra bort den får jag alltid blodutgjutningar.

Lab.ass.: Det tror jag inte.

Svitch. Så sätter hon på häftan fort som tusingen.

Splash. Så tar jag av den när jag kommer hem.

Höger arm Vänster arm

FÖLJ DIN INTUITION

Vid senaste besöket hos min läkare frågade jag om hur jag ska förhålla mig till den kommande influensan. Han säger då att utifrån det vaccinationsskydd jag fick innan transplantationen så har jag ett ganska gott skydd och behöver bara ta influensavaccinet när det kommer och natuligtvis akta mig för smitta innan jag är vaccinerad. "Men", säger jag, "jag fick inga vaccinationer före transplantationen". "Jo, visst", säger han, "kommer du inte ihåg att vi tog en mängd prover på immunitet bl a hepatit A och B, HIV, vattkoppor, mässling m fl.". "Absolut, det kommer jag ihåg och jag kommer även ihåg resultaten men några vaccinationer i samband med det har jag aldrig fått".

Det visar sig att jag borde ha blivit vaccinerad mot en mängd sjukdomar ffa eftersom jag hunnit vara utomlands också. Nu var jag inte det, alltså måste ett vaccinationsprogram köras igång. Jag hade massor av frågor så bästa doktorn remitterade till infektionskliniken och sa att de kan svara på alla mina frågor. Tex kändes det inte helt riktigt att blåsa på med alla vaccinationer på samma gång eftersom jag äter så pass mycket immunsänkande medicin. Dessutom innehåller influensavaccinet som jag absolut MÅSTE ha en immunhöjande faktor. Här gäller det att vara rädd om njuren så att den sitter kvar.

En akutremiss skickades till infektion och drygt fyra veckor!! senare fick jag en tid hos en SKÖTERSKA. Av kallelsen att döma såg det ut som att jag bara skulle dit och ta sprutor. MEN JAG VILLE JU DISKUTERA KONSEKVENSERNA! Ringer Syster Ulrika på njurmedicin vilken i sin tur ringer infektionsmottagningen och sen mig. "Det är ingen fara, sjuksköterskorna på infektion kan det här så bra så de kan svara på alla dina frågor". OK då.

Traskade till infektionsmottagningen på måndagmorgon. Betalade och satt mig i väntrummet. Fick en gul lapp av en syster att fylla i om sjukdomar, mediciner och överkänslighet. Hör hur systern fipplar med flaskor och kanyler i behandlingsrummet. "Hallå", ropar jag, "Hallå". "Jag skulle få prata med någon innan jag vaccinerar mig". " Jaha, jaså, var det du. Men nu har jag dragit upp Hepatit A, Hepatit B och pneumokockvaccin. Ja, jag ska se om det finns någon du kan prata med (suck)". En stund senare: "Jo, du kan få prata med Syster Eva".

"Jo, det är så att jag har en hel del funderingar utifrån att jag äter immunsänkande läkemedel och är väldigt rädd om min njure som en person, trebarnsfar och nära vän, faktiskt skänkt till mig. Jag skulle vilja veta hur det påverkar den transplanterade njuren att ta så många vaccinationer på en gång och särskilt som jag snart måste ta två influensavaccinationer också. Jag har hört att de innehåller en immunhöjande substans. Jag undrar också om det är nödvändigt med alla på samma gång. Tex är väl risken att bli smittad med Hepatit minimal i Sverige om jag inte är missbrukare". Får då svaret; "Jamen det kan jag absolut inte svara på. Ska se om våran doktor har tid". Syster Eva är borta en stund och återkonner och berättar att doktorn var tvungen att ta sig an ett akut ärende och inte hade tid. "Men då bestämmer jag att jag bara vill ha pneumokockvaccinet nu och ingen av de andra. Jag förstår att jag måste ha det för att inte få hemska sekundärinfektioner i samband med en ev. influensa". Syster Eva tjongar in vaccinet i vänster arm. Det går bra. Svider bara lite. "Så, säger hon, nu är det klart, hejdå". Jag undrar i mitt stilla sinne om man inte ska sitta kvar en stund för att vara säker på att ingen reaktion inträffar efter vaccinationen (det ska man ALLTID) men tänker att jag ska ju vara kvar på sjukhuset i alla fall 20 min i väntan på busssen och efter det ska jag väl vara säker. Men frågar ändå; "Kan man förvänta sig någon reaktion efter sprutan?" Och får till svar att; "Nej, inte alls, möjligen lite ont på stickstället". Toppen, tänker jag, som är van att reagera på det mesta, jag har ju så mycket att göra så då ordnar det sig.

Klockan sju på kvällen börjar frossa bryta ut, ont i muskler och leder, huvudvärk och väldans klen blir jag. Tempunder natten, 38.5, 38.8 och 39.4. Åker till syster Ulrika på njurmedicin på tisdagmorgon för jag vill kolla om jag är sjuk på riktigt eller om det är en vaccinationsreaktion. KREA är 159 vilket är betydligt högre än sist men troligtvis ett uttorkningsvärde pga febern. CRP är 8, inte alls högt men jag brukar alltid ha 1. Åker hem och febern stiger igen. Dricker o dricker o dricker.Febern ligger på strax under 39 hela dygnet. Åter till njurmedicin onsdagmorgon. KREA 140 och CRP 34. Inget alarmerande men ff svårt att säga om det är vaccinationen eller en virus. Har feber hela veckan, ont i kroppen och lite klen.

Idag, lördag, fick jag reda på vad mitt vaccin hette, Pneumovax, så jag slog upp det i FASS och läste följande:

Var särskilt försiktig med PNEUMOVAX och
före vaccination måste du tala om för läkaren om:
du har lågt motstånd mot infektioner på grund av en behandlingskur, du har en långvarig sjukdom eller en infektion som kan ha sänkt motståndet mot pneumokockinfektioner.
I båda fallen kan vaccinationen behöva skjutas upp, men även i sådana fall kanske den inte skyddar dig lika bra som den skyddar friska personer.

Javisst, det hade jag ju gjort och även fyllt i det gula pappret. Här stog ju svaret på en av mina frågor!!!!

Vidare kunde man läsa:

Du måste omedelbart uppsöka sjukvård om du upplever något av nedanstående symtom eller andra allvarliga symtom efter vaccinationen:

lågt blodtryck som orsakar yrsel (och kollaps),
feber, allmän sjukdomskänsla med smärtor eller även inflammation och svullnad i leder samt muskelsmärtor (exakt på pricken så mådde jag)!!

Om allvarliga allergiska reaktioner inträffar gör de oftast det mycket snart efter injektionen medan du fortfarande är kvar på sjukvårdsinrättningen.

Och så biverkningarna:

Om några av biverkningarna nedan blir värre eller om du märker några biverkningar som inte nämns i denna information, kontakta läkare eller apotekspersonal.

De vanligaste reaktionerna som rapporterats är ömhet, rodnad, värmekänsla, svullnad och förhårdnad på injektionsstället och feber.

Övriga biverkningar är:
smärta vid injektionsstället,
svullnad i den injicerade extremiteten,
försämrad rörlighet i den injicerade extremiteten,
trötthetskänsla
allmän sjukdomskänsla,
okontrollerbar frossa,
illamående eller kräkningar,
förstorade och/eller inflammerade körtlar,
smärta, inflammation och svullnad i leder och muskelsmärtor,
sänkt antal av en viss typ av blodkroppar som kallas trombocyter (blodplättar) hos personer som redan har ett lågt antal av dessa på grund av en annan sjukdom som kallas ITP och som orsakar en ökad risk för blödning och blåmärken,
huvudvärk, förändrad känsel i huden eller stickningar, försämrad rörlighet i extremiteterna, domning och svaghet i armar och ben (inklusive en sjukdom kallad Guillain-Barrés syndrom),
en ökning av värdet på ett blodprov som mäter inflammation i kroppen (CRP) patienter som har haft blodsjukdomar kan utveckla nedbrytning av röda blodkroppar vilket leder till ett otillräckligt antal röda blodkroppar (hemolytisk anemi),
ett ökat antal av vissa typer av vita blodkroppar.Om några av biverkningarna nedan blir värre eller om du märker några biverkningar som inte nämns i denna information, kontakta läkare eller apotekspersonal.

Bästa Syster Eva. Jag tar injektioner för lågt blodvärde pga min njursjukdom. Kanske hade det varit på sin plats med bättre information och kontakt mellan infektion och njurkliniken för att informera dem och mig om vilka reaktioner man skulle kunna förvänta sig och vilka prover man borde följa upp med.

Vården får ursäkta men jag kommer att fortsätta att vara en besvärlig patient som lägger näsan i blöt HELA TIDEN och fortsätta följa den intuition som gång på gång visar sig vara rätt!!

Undrar om jag varit vid liv i dag om jag helt hade utelämnat mig till vården?

HEJ DÅ TORPET!

Natten mot den 13 augusti lyser den fulla sensommarmånen över torpet som för att säga "Hej då och tack för den här sommaren. Jag lovar att vaka lika väl över ditt lilla torp som över lomm, tranor, björn och andra vittror och väsen".

Torpet ler ett litet nattligt leende till tack och omsluter mig med trygghet som pysslar där inne i stugvärmen. Packar den lilla svarta kärran för att när nästa dag gryr återvända med tre bussar och en färja till den stora staden i söder. Barnen, de bästa i världen, jobbet och vardagen väntar.

Innan jag åker ser jag till att alla fina växter jag fått i present får tillräckligt med vatten att dricka. Här nedan en humle som tiden ska sno sig majestätiskt runt farstukviststolpen. Vid foten en rabarber som gissningsvis växer sig stor och kraftfull. Isopen i krukan kommer att hamna vid ingången till trädgården tillsammans med veronicor och lavendel innan vintern.

En liten rödvinbärsbuske fick också törsten ordentligt släckt.

Nedan en liten cirkel där en mängd perenner är jordslagna. När våren kommer och de visar mig vilka de är kommer cirkeln att utökas, få kantstenar omkring sig och kanske, kanske en flaggstång i mitten.

Precis innan den lilla Hemsöbussen kom och hämtade mig klippte jag ner omkring tusen renfanor för att de inte skulle gå i frö och la de på komposten. Detta för att få till en underbar äng runt torpet med genuina änsblommor. Till veckan slås hela ängen och det fina gräset får ligga i en vecka för att fröa av sig sedan måste det omdelbums räfsas ihop för att inte göda och göra jorden kväverik. En riktig äng ska vara torr och mager. Sen blir det antingen rödklöver, blåklockor och prästkragar eller måhända lin. Lin odlades i stora mängder på Hemsön förr för att försörja skogsägarna med riktigt fint "papper" till räkenskapsböckerna.

Hej då lilla torpet. Vi ses under helgerna framöver. Ta väl hand om dig.

TORPINVIGNING 8 AUGUSTI 2009

Medan barnen ännu sov sin skönhetssömn utan att väckas vare sig när tuppen gal, Bräke bräkte, hundarna skällde, kalkonerna kucklade eller göken gol...

...så klev jag upp i ottan och spikade (de vaknade inte då heller!) klart det sista på förstukvisten och målade överstycket rött och vitt.

9.32 lades verktygen ner och färgburkarna stängdes och här tar jag en frukost i lugn och ro innan matlagning för 40 personer tar vid.

Med barnens hjälp var allt klart när gästerna anlände. Tove skuttar ut ur det precis färdiga torpet och hälsar alla välkomna. Till vänster om henne står Hemsögrannen Madde och hennes dotter Moa, pappa Harry, Hjördis och Kjell, en av mina snickare och Bruno, bästa snickaren och arbetsledaren. På förstukvisten skymtar Toves sambo Christer och på torpets högra sida mina grannar i stan, Larsa och Satu som ser till att posten blir väl omhändertagen och blommorna vattnade.

Här anländer mina vänner sedan 1977, Herman och Annicka. De har en helt enastående trädgård på Södermalm i Sundsvall varifrån jag i fjol fick olika sorters rosenbuskar, veronicor och stockrosor vilka levt som jordslagna ända till för två veckor sedan och nu stoltserar vid ingången till torpet.

Lina och Nils förevisas Jonnys jätte-ATV av Maddes dotter Moa, hennes egen gula ATV står alldeles bredvid. Tove och mitt ljuvliga barnbarn Vera i samspråk.

Lina och Nils.

Moa med morfar Harry.

Toves Christer, Vera och Olgas pappa.

Vankas här party?

Skål och todiloo.

Klara har till uppgift att dokumentera invigningsfesten med alldeles nya systemkameran.

Mina sötisar Emma Moa Maria och Anna Klara Linnea stog i köket i tre timmar och gjorde jättemumsiga sallader.

Fina systrar, Moa och Tove Malin Helena.

Hela gänget i gräset, Moa, Klara, Tove, Marika och längst till höger Klaras Gudmor Christina som är mamma till Lina och mormor till Nils. Innan festen undrade hon om jag önskade mig något. Ja! En visp och ett decilitermått saknar jag. När hon själv åkte på att vispa en liter grädde med handvispen ångrade hon att hon inte köpt en elvisp.

Grillproffsen Marika och, vännen sedan 1978, Agneta utanför den sk "Myrstacken" dvs före detta la´gårn som numera är partylokal. På grillen marinerad fläskfilé, hallumi, vegebollar och chiorizo.

Till det bjuds det en melonsallad med fetaost, röd lök, svarta oliver och basilika. En fransk potatissallad med kapris, rödlök och en dijonvinegrette. Och en tortellinisallad med turkisk youghurt, pesto, soltorkade tomater och basilika. Nybakta bagetter och whiskeycheddar. Öl, rött, vitt och rosé.

Och jag tror att alla blev mätta och nöjda och trevligt såg de ut att ha. Framförallt var jag så kolossalt glad över att så många hade gjort sig besväret att ta sig ända från Sundsvall till mitt anspråkslösa lilla hägn. Per-Erik åkte ända från Stockholm från ena dagen till den andra. Vad glad jag blev.

Ända sedan sent 70-tal har de sagt att vi är lika. Vad menar de? Marika och Annicka.

Herman. Du måste bara komma tillbaka så jag får visa alla utgrävningar och gamla militärförläggningar samt utsikten från Hultomsberget. Hemsön har ju hyst Kempar och Carlgrenare sedan urminnestider. Sågverksepoken tillsammans med militären har satt tydliga avtryck på ön.

Självaste hemmansägaren Myran Månsson tänder på.

Myran och hennes dotter Clara.

Jag försöker hålla ett tal men blir så rörd själv över all hjälp och alla goda människor och över att livet ibland vill vara snällt fast det stundom är mindre lätt.

Per-Erik, min donator, försöker ge sig in på samma konststycke - men anar jag inte lite gråt i den rösten också. TACK PER-ERIK FÖR ATT DU GIVIT MIG LIVET. UTAN DIG HADE VI ALDRIG SUTTIT HÄR.

Efter maten, vinet, chokladtårtorna (tack Tove och Agneta) och ännu mera vin blir det karaoke. Vi försökte tappert med "The best of 70th" och "Svenska favoriter" men gick över till gammal progg. Då blev det ös!!

Annicka kunde ALLA verserna på "Staten och kapitalet" och vi andra drog i med refrängen. En fantastiskt underbar kväll var det. Det bildades skogsbolag och Moa höll ett brandtal om Hemsöns absoluta bevarande som var så rörande. Lycklig, mycket lycklig gick jag och lade mig i Mormorstorpet med Moa och Klara vid min sida och med Tove, Christer, Olga och Vera sovandes i Farfarsstugan.

Vi vaknade alla och åt frukost tillsammans i Per-Eriks (Johanstugan) trädgård. Här Per-Erik och Vera i samspråk.

Vilken morgon att vakna till i Paradiset.

På eftermiddagen när allt var städat och diskat och alla hade åkt satt jag mig på bästa utsiktsplatsen. Det syd-västra hörnet av min tomt med den fantastiska utsikten över dalen och Hultomsberget. Jag lyckades till sist förverkliga min barndomsdröm om ett rött litet torp och jag har byggt det nästan alldeles själv men:

UTAN ER MINA VÄNNER HADE DET ALDRIG GÅTT. ETT STORT, STORT TACK TILL ER ALLA, BÅDE NI SOM HJÄLPT MIG OCH NI SOM VISAT INTRESSE OCH KOMMIT MED UPPMUNTRANDE TILLROP. TACK! KAN JAG PÅ NÅGOT VIS HJÄLPA ER SÅ VET NI ATT JAG GÖR DET.

TACK FÖR ALLA FINA PRESENTER SOM NU PÅ OLIKA VIS PRYDER MITT LILLA MORMORSTORP.