...fortsättning på berättelsen...

EN JULSAGA (fast alldeles, alldeles sann).

2009-12-17T19:37:00.027+01:00

Det hände sig vid den tiden, i nådens år 2009, högt upp i den kalla Nord att under samma tid som de små barnaögonen glimmade sutto en liten Tant med hufvudet i händerna. Ack, ack, så ont det gjorde. Den Lilla Tanten voro tämligen obekant med det onda. Det var endast i samband med spökande tänder hon erforit den hemska värken. Efter ett drygt dygn med det onda i hufvudet begav sig den Lilla Tanten med raska steg till den goda tanddoktorn.

Tanddoktorn var en god och empatisk qvinna som sa: Oj, oj, oj, det var värst vad Lilla Tanten har ont. Med stor skyndsamhet togo hon, med den stora moderna apparaten, fotografiska bilder av den Lilla Tantens tänder. Det var illa (men bra ändå), här fanns ingen hjälp att få. Tänderna var friska men värken kvar. Den Lilla Tanten visste inte riktigt vad hon skulle göra. Nu är goda råd dyra. Kanske jag vågar fråga Syster Yster. Bara en endaste liten fråga, utan att störa. Syster har ju så mycket att stå i. Den Lilla Tanten traskade, med steg som nu inte var lika raska till Goda Syster och sa. Jag har så ont, så ont, vad bör jag göra?

Oj,oj, oj, sa Goda Syster Yster, det var värst. Lilla Tantens blod vi måste analysera. Hm, ett CRP och vad mera? Jo, lite KREA och lite vita och lite annat i ert cera. Medan vita flingor falla och under väntan lång den Lilla Tantens inre nynnade på en julesång. Plötsligt så från alla håll små Systrar dyker opp. Det är Goda Syster Eva, Snälla Syster Monika och Bästa Syster Ulrika. Lilla Tanten vaknar ur sitt smärtrus och tänker: Det är nog De Tre Visa Qvinnorna. Och alla har de gåvor i sina händer. Varje Syster lämnar fram var sitt pergament. Men ack, ack, ack, inte heller pergamenten visar något fel på Lilla Tantens kropp. Egentligen har den nog aldrig mått så gott. Vad ska hon ta sig för?

Lilla Tanten tager vita medikamenter för att lindra Hemska Värken och traskar med ännu mindre raska steg genom bistra kylan till sitt varma goa hem. Ingen sömn vill komma till henne denna natten. I arla morgonstund klifver hon upp och möts av ett vinterlandskap som vilar i Kung Bores 22 grader kalla famn. Lilla Tanten sveper om sig varma sjalar, tjocka skinnhandskar, tömmer burken med vita medikamenter och går i ullstrumporna ut i mörka morgonen till sitt arbete. Vid åtta ringer skolklockan in men fyra lektioner senare mår inte Lilla Tanten så bra.

Ack, ack, ack, vad ska jag göra tänker hon. Någon måste jag få fråga om denna hemska plåga. Nu har hon det. Sjukvårdsupplysningen får det bli. De små talgoxarna på telefontråden kan i sina små fötter känna hur signalen darrar i den frostiga ledningen. Fina Damen i andra änden ber Lilla Tanten noggrannt beskrifva sina symptom. Oj, oj, oj, säger hon sedan. Jag tror det är bråttom. Det låter som det ni beskriver skulle kunna vara den hemska sjukan Helveteseld. Ni måste i så fall ha medicin inom några timmar för att slippa de fruktade symtomen. Man måste absolut ta medicinen inom 72 timmar för att få lindring. Jag råder Lilla Tanten att omedelbart ringa sin vårdcentral. Lilla Tanten lyder genast den myndiga rösten och talgoxarna slappnar av när tråden slutar darra.

Men snabbt förbyts hopp och förtröstan mot missmod och förtvivlan i den Lilla Tantens hjärta. Onda Syster som svarar låter meddela att: NEJ! VI HAR VERKLIGEN INGA TIDER SÅ HÄR DAGS PÅ DAGEN. Onda Syster fortsätter: Och jag ser minsann här på min skärm att Lilla Tanten tog prover på sjukhuset igår, varför kunde de inte undersöka om Lilla Tanten led av Helveteselden? VA? Nej, Lilla Tanten får minsann återkomma imorgon.

Med skammens gloria lysande runt sitt värkande hufvud stör Lilla Tanten återigen en av de Tre Visa Qvinnorna på telefonen och möts av Bästa Syster Ysters röst. Lilla Tanten beskriver med darrande stämma vad som hänt sedan sist och frågar olyckligt om hon bara kan få veta vilka medikamenter hon bör ta mot den hemska Helveteselden så kan hon fortsätta leta efter hjälp under kvällen. Bästa Snälla Syster Yster skrider med lätta systersteg och tillfrågar Dugligaste Duktige Doktorn och kommer snart åter med både svar och ett recept vilandes hos Apoteket. Lilla Tanten ilar genom vinternatten och skrämmer de små talgoxarna som äntligen fått vila.

Den Väna Expediten väcker genast Lilla Tantens hopp och tro på mänskligheten vilket passar utmärkt så här i juletider. "Men se god dag, Lilla Tanten. Se här, ta lite handkräm, man blir lätt narig så här på vintern. Vad kan jag hjälpa Lilla Tanten med?" Lilla Tanten framför sitt ärende och Den Väna Expediteten går för att hämta medikamenterna. Hon återkommer och undrar om de förklarat på Vårdcentralen hur hon ska ta läkemedlen. Lilla Tanten förklarar att det är Dugligaste Duktige Doktorn på njurmedicin som skrivit ut medikamenterna och kan inte låta bli att undslippa sig att hon pratat med Onda Syster på vårdcentralen och att Lilla Tanten tycker att Onda Syster kanske hellre skulle jobba som bilmekaniker. Den Väna Expediten replikerar att inte ska vi tala ont om bilmekaniker inte. Det är ett duktigt skrå. Onda Syster kanske skulle nöja sig med att klistra frimärken istället. Men seså, se nu till att stoppa i sig medicinen. Det finns vatten i kassan. Sedan undrar Den Väna Expediteten om Lilla Tanten har något annat på härtat hon vill ha hjälp mig med. Men Lilla Tanten är mer än nöjd.

Följande dag, dan före dan, före dan, före dan, före dan, före dopparedagen, kontaktade Lilla Tanten återigen vårdcentralen, precis som Onda Syster sagt. Elva och fyrtiofem ska hon få träffa en doktor. Lilla Tanten beställer en droska och åker från arbetet till sjukvårdsinrättningen.

Tio i tolv blir Lilla Tanten inropad till Doktor Muhammed. Doktor Muhammed har både ett namn, ser ut och talar som en av de vise männen. Åh, tänker Lilla Tanten inombords, så bra det passar när det snart är jul. Och en vis man. Hoppet sätter sig på en liten förgrening i Lilla Tantens hjärta. Doktor Muhammed ber Lilla Tanten beskriva vad som är problemet. Återigen redogör Lilla Tanten för vad man sagt på sjukvårdsrådgivningen och vilket råd hon fick på Vårdcentralen dagen innan. Utan att undersöka Lilla Tanten säger Doktor Muhammed, som sitter drygt två meter ifrån, att någon Helveteseld lider hon minsann inte av. Sedan ber han Lilla Tanten att dra sig hårt i håret. Lilla Tanten tycker det är en mycket konstig undersökningsmetod men gör som Doktor Muhammed säger. "Gör det ont?" frågar Doktor Muhammed. "Nej" svarar Lilla Tanten men tycker nog ändå att det gör lite ont att dra sig så hårt i håret. "Då är det inte trigeminusneuralgi" säger Doktor Muhammed. Då kan Lilla Tanten gå. Men...säger Lilla Tanten, jag skulle så gärna vilja veta vad som är fel. "Det är en psykisk sjukdom" säger Doktor Muhammed. Men då...
...blir Lilla Tanten mycket ond. Hon hoppar och studsar av ilska mitt i julfriden. Och trots att han är en vis man säger Lilla Tanten: "Jag ska minsann berätta för Doktor Muhammed att jag undervisar i psykiatri på Universitetet sexhundra meter åt det hållet och en sak är jag alldeles säker på och det är att den här sjukdomen i allra högsta grad är fysisk". "Är Ni Docent" frågar Doktor Muhammed". "JA! svarar Lilla Tanten (men det var det enda i den här sagan som inte var sant).
Då blev det plötsligt annat ljud i skällan. "Du ska omgående åka till röntgen och ta en CT-skalle utan kontrast för du har tre njurar och då är det inte bra med kontrast." Lilla Tanten funderar ett ögonblick om hon ska läsa lagen (hälso- och sjukvårdslagen) för Doktor Muhammed men tar åter en droska genom kalla, vackra vintern.

På röntgen får Lilla Tanten erfara lite bekymmer ty inget personnummer och ingen elektronisk remiss har inkommit till röntgenavdelningen. Som tur är fick lilla Tanten med sig ett gammeldags pappersexemplar av remissen så allt ordnar sig till det bästa. Svaret lyder: "Relativt uttalad slemhinnesvullnad i vänster maxillarsinus basalt och lateralt...". Lilla Tanten undrar vad orsaken till det kan vara och återvänder med röntgensvaret i handen till Vårdcentralen, denna gång med buss.

Svaret Lilla Tanten får är att det är en svullnad pga av virus men det är absolut INTE den fruktade Helveteselden. Virusmedicinen gör nog ingen skada men det skulle räcka med lite avsvällande näsdroppar. Lilla Tanten återvänder till Apoteket och införskaffar sådana innehållande cortison men får erfara att de inte alls erbjuder någon hjälp för smärtan.

Lilla Tanten tänker att ett glas vitt vin på fredagskvällen nog gör gott i den lilla tantkroppen. Men aj, aj, aj, Aj, det gör så ont så det går inte att dricka. Det går heller inte att äta. Lilla Tanten går till bädds och förstår fortfarande inte vad som kan vara så fel. Men när hon drar nattsärken över huvudet känner hon något mycket ömt på huvudknoppen. En liten, liten öm bubbla. Och... en liten till inne i örat och... en under tungan...

Lilla Tanten skänker en mycket tacksam tanke till Bästa Syster Yster och Duktige Duglige Doktorn. Medicinen kom in i Lilla Tantens kropp i tid och det var i alla fall inte svininfluensa.

Helveteseld=bältros

EN VANLIG DAG PÅ JOBBET.

2009-12-10T14:25:00.005+01:00

Har precis gjort en bunt åhörarkopior med bl a statistik från senaste Folkhälsorapporten 2009 inför kursstarten imorgon. De blev olidligt tråkiga lay-out-mässigt och siffrorna var inte roligare dom. Så jag tänkte att jag skulle muntra upp materialet lite och gjorde en bildsökning på "Google" på "sjukskriven" och "alkohol". Då blev det riktigt kul. För se vad jag fann...

...om inte en bild på mig själv! Gissa om jag blev förvånad. Hur kunde jag fastna på den träffen? Det var ett inlägg från bloggen fyra månader efter transplantationen då jag var på restaurang och för första gången på sju år drack vin. Rubriken löd; "Man kan ha kul fast man är sjukskriven". Nu ska jag gå ner i personalrummet och dricka Duvfenkroks vinglögg och sen bär det av på julbord med arbetskamraterna.

HOPPAS PÅ ETT LIV EFTER JUL...

2009-12-07T18:28:00.007+01:00

Det är inte lätt att vara människa. Att ta ansvar för sin situation. Att ta välgrundade beslut. Att vila i forskning och beprövad erfarenhet. Att inte låta sig påverkas av tidningsskriverier och ryktesspridning.

Redan när det blev aktuellt att vaccinera sig mot AH1N1 (svininfluensa) blev jag varse att man helst inte ska vaccinera sig så mycket EFTER ffa en njurtransplantation. Denna rekomendation grundar sig på att det vid varje vaccinationstillfälle bildas mängder med antikroppar. Den immunsupressiva medicinens uppgift är just att bekämpa antikroppar dvs antikroppar som hotar njurens livsvillkor. Vid en vaccination angriper antikropparna istället antikroppsbildningen från vaccinet och det blir "för lite kvar" till att skydda njuren. Detta skulle teoretiskt kunna hota njurens överlevnadsförmåga. I det aktuella vaccinet tillsatte man en ny ingrediens som aldrig tidigare funnits i något vaccin, en immunhöjande faktor vilken tillverkas av hajolja för att på så vis trimma vaccinets effekt.

I min inte alltför medicinskt allmänbildade hjärna lät det väldigt tveksamt att först vaccinera mig mot pneumokocker (de var jag helt med på och inser vikten av det) och sen mot AH1N1 som dessutom innehåller en oprövad imunhöjande ingrediens när jag äter immunsänkande läkemedel. Jag ville verkligen ha en saklig diskussion om detta innan jag vaccinerade mig och blev remitterad till infektion. Men där fanns ingen information att få.

Jag har läst alla aktuella rapporter från smittskyddsinstitutet och WHO och följt all biverkningsrapportering från säkra/evidensbaserade källor. Till slut förstår jag att jag nog bör ta en spruta i alla fall. Lyckas efter väldigt mycket om och men få tillgång till vaccin. Ingen reaktion trodde jag men har i efterhand förstått att den fruktansvärda hjärtklappning jag fick tredje dagen efter vaccinationen med all säkerhet var en biverkan. Den var så kraftig att jag en hel dag låg i sängen alldeles ensam på Hemsön utan att ens nå telefonen. Det var inte ett flimmer men hjärtat slog så fort och hårt att jag på fullt allvar trodde att min sista stund var kommen. Trodde att jag hade fått i mig något olämpligt eller att det var en reaktion av mina vanliga mediciner (som jag brukar få hjärtklappning av). Blev bättre fram mot kvällen och var nöjd med det. Har sedan träffat flera människor som berättat om liknande upplevelser, bl a mycket vederhäftiga kollegor.

Efter detta kollade jag biverkningsrapporterna och dödsfallen och det visade sig att de män i övre medelåldern som avlidit av hjärtinfarkt i samband med influensan har gjort det omkring tredje dygnet.

Hursomhelst; en vaccination ger ungefär ett 40% skydd och mildrar dessutom ett ev. insjuknande. Det tycker jag räcker. Blir jag sjuk kan jag ta Tamiflu inom 48 timmar och klara mig bra ändå. Men rekomendationerna säger att riskgrupperna ska ta två vaccinationer men - man gör ingen skillnad på riskgrupper. Att man som astmatiker eller cancersjuk ska ta två vaccinationer kan jag acceptera men att spruta en njurtransplanterad person full med vaccin som sätter igång immunreaktioner och som dessutom innehåller immunhöjande substanser dvs ALLT det en transplanterad njure INTE vill ha kan jag inte acceptera. Och dessutom göra det med, på gruppen, oprövade substanser har jag svårt att förlika mig med. Jag vill ha en garanti att det inte händer något med min njure men DET TÖRS INGEN GE!! Och om det händer mig något om jag inte tar vaccination nr 2 får jag troligtvis bära skuld för att jag inte var en lydig samhällsmedborgare.

Dessutom, kära kamrater, förhåller det sig som så att WHO:s styrelse har utsett en grupp, Emergency Committe, vars uppgift är att fatta beslut kring riktlinjer och vaccinationsprogram. Denna grupp har i sin tur bett Sagé-kommittén samt Ad hoc Policy Advisary Working Group on Influenza A (H1N1) om hjälp.

Vid en granskning visar det sig att tre av Sages femton medlemmar har kontakter med läkemedelsindustrin. Bland annat har de fått pengar och stöd av de ledande vaccinföretagen.
Två oberoende externa experter på Sages möten i Genève har av den danska tidningen Information avslöjats ha fått rådgivarpengar från läkemedelsföretag. I Ad Hoc-kommittén sitter också som oberoende expert en professor och världsledande virusforskare som fått kritik i tidskriften Science för att han äger två bioteknikföretag som jobbar med influensavaccin. När det gäller beslutet att deklarera en pandemi har dock vare sig Ad Hoc-kommittén eller Sage ”spelat någon som helst roll”, säger Gregory Hartl.

Faan tro´t!

Det är inte lätt att vara förståndig men en sak är säker; man ska akta sig för svin!

DAGENS DIALOG

2009-10-06T16:05:00.004+02:00

Åter på Klin.kem.lab.

Lab.ass: Vilken arm ska jag sticka i?
Marika: Det är du som är proffs, välj du (drar upp båda ärmarna)
Lab.ass: Men oj som du ser ut! Vad har hänt?
Marika: Jo, jag var här i torsdags och tog prover och fick sån där vit hudvänlig häfta. Det var när jag tog bort den som det blev så här.
Lab.ass: Nej men det är inte möjligt! Det måste ha blivit hematom efter själva sticket.
Marika: Nej, sticken är där och där (pekar). Jag tror att det är för att jag äter cortison som det blir så.
Lab.ass: Men du måste ju ta bort häftan på en gång.
Marika: Det gjorde jag.
Lab.ass: Det kan inte vara möjligt. Jag har aldrig sett något liknande!
Marika: Medbestämmande, autonomi och självständighet.
Lab.ass: Vad sa du?
Marika: Hälso- och sjukvårdslagens honnörsbegrepp.
Lab.ass: Vad menar du.
Marika: Jag menar att jag är så himla trött på att ingen lyssnar på vad jag säger och att jag alltid tvingas argumentera för helt självklara saker.
Lab.ass: Jag sätter på en liten gasbinda.
Marika: Tack det var snällt.

PS. Dagens provresultat: Krea 135 och Hb 117... och ordningen är återställd.

To be continued...

VAD SÄGER MAN...?

2009-10-03T16:49:00.006+02:00

Vid ett besök på klin.kem.lab. häromdagen utspelas följande dialog efter att jag har blivit stucken en gång i vardera armen.

Marika: Vill du vara snäll och inte sätta på häfta. Jag kan trycka en stund med kompressen.
Lab.ass.: Men varför det, då får du ju fläckar på kläderna?

Marika: Nej, det är ingen fara, mitt blod stelnar så snabbt.

Lab.ass.: Men vi sätter alltid på häfta.

Marika: Ja, men jag får så fula märken när jag tar bort den.

Lab.ass.: Men den här häftan är hudvänlig.

Marika: Det hjälps inte för jag äter cortison och då blir huden så tunn och känslig.

Lab.ass.: Inte av den här häftan.

Marika: Jo, just precis av den häftan för den fäster så hårt så när jag ska dra bort den får jag alltid blodutgjutningar.

Lab.ass.: Det tror jag inte.

Svitch. Så sätter hon på häftan fort som tusingen.

Splash. Så tar jag av den när jag kommer hem.

Höger arm Vänster arm

FÖLJ DIN INTUITION

2009-09-19T19:05:00.009+02:00

Vid senaste besöket hos min läkare frågade jag om hur jag ska förhålla mig till den kommande influensan. Han säger då att utifrån det vaccinationsskydd jag fick innan transplantationen så har jag ett ganska gott skydd och behöver bara ta influensavaccinet när det kommer och natuligtvis akta mig för smitta innan jag är vaccinerad. "Men", säger jag, "jag fick inga vaccinationer före transplantationen". "Jo, visst", säger han, "kommer du inte ihåg att vi tog en mängd prover på immunitet bl a hepatit A och B, HIV, vattkoppor, mässling m fl.". "Absolut, det kommer jag ihåg och jag kommer även ihåg resultaten men några vaccinationer i samband med det har jag aldrig fått".

Det visar sig att jag borde ha blivit vaccinerad mot en mängd sjukdomar ffa eftersom jag hunnit vara utomlands också. Nu var jag inte det, alltså måste ett vaccinationsprogram köras igång. Jag hade massor av frågor så bästa doktorn remitterade till infektionskliniken och sa att de kan svara på alla mina frågor. Tex kändes det inte helt riktigt att blåsa på med alla vaccinationer på samma gång eftersom jag äter så pass mycket immunsänkande medicin. Dessutom innehåller influensavaccinet som jag absolut MÅSTE ha en immunhöjande faktor. Här gäller det att vara rädd om njuren så att den sitter kvar.

En akutremiss skickades till infektion och drygt fyra veckor!! senare fick jag en tid hos en SKÖTERSKA. Av kallelsen att döma såg det ut som att jag bara skulle dit och ta sprutor. MEN JAG VILLE JU DISKUTERA KONSEKVENSERNA! Ringer Syster Ulrika på njurmedicin vilken i sin tur ringer infektionsmottagningen och sen mig. "Det är ingen fara, sjuksköterskorna på infektion kan det här så bra så de kan svara på alla dina frågor". OK då.

Traskade till infektionsmottagningen på måndagmorgon. Betalade och satt mig i väntrummet. Fick en gul lapp av en syster att fylla i om sjukdomar, mediciner och överkänslighet. Hör hur systern fipplar med flaskor och kanyler i behandlingsrummet. "Hallå", ropar jag, "Hallå". "Jag skulle få prata med någon innan jag vaccinerar mig". " Jaha, jaså, var det du. Men nu har jag dragit upp Hepatit A, Hepatit B och pneumokockvaccin. Ja, jag ska se om det finns någon du kan prata med (suck)". En stund senare: "Jo, du kan få prata med Syster Eva".

"Jo, det är så att jag har en hel del funderingar utifrån att jag äter immunsänkande läkemedel och är väldigt rädd om min njure som en person, trebarnsfar och nära vän, faktiskt skänkt till mig. Jag skulle vilja veta hur det påverkar den transplanterade njuren att ta så många vaccinationer på en gång och särskilt som jag snart måste ta två influensavaccinationer också. Jag har hört att de innehåller en immunhöjande substans. Jag undrar också om det är nödvändigt med alla på samma gång. Tex är väl risken att bli smittad med Hepatit minimal i Sverige om jag inte är missbrukare". Får då svaret; "Jamen det kan jag absolut inte svara på. Ska se om våran doktor har tid". Syster Eva är borta en stund och återkonner och berättar att doktorn var tvungen att ta sig an ett akut ärende och inte hade tid. "Men då bestämmer jag att jag bara vill ha pneumokockvaccinet nu och ingen av de andra. Jag förstår att jag måste ha det för att inte få hemska sekundärinfektioner i samband med en ev. influensa". Syster Eva tjongar in vaccinet i vänster arm. Det går bra. Svider bara lite. "Så, säger hon, nu är det klart, hejdå". Jag undrar i mitt stilla sinne om man inte ska sitta kvar en stund för att vara säker på att ingen reaktion inträffar efter vaccinationen (det ska man ALLTID) men tänker att jag ska ju vara kvar på sjukhuset i alla fall 20 min i väntan på busssen och efter det ska jag väl vara säker. Men frågar ändå; "Kan man förvänta sig någon reaktion efter sprutan?" Och får till svar att; "Nej, inte alls, möjligen lite ont på stickstället". Toppen, tänker jag, som är van att reagera på det mesta, jag har ju så mycket att göra så då ordnar det sig.

Klockan sju på kvällen börjar frossa bryta ut, ont i muskler och leder, huvudvärk och väldans klen blir jag. Tempunder natten, 38.5, 38.8 och 39.4. Åker till syster Ulrika på njurmedicin på tisdagmorgon för jag vill kolla om jag är sjuk på riktigt eller om det är en vaccinationsreaktion. KREA är 159 vilket är betydligt högre än sist men troligtvis ett uttorkningsvärde pga febern. CRP är 8, inte alls högt men jag brukar alltid ha 1. Åker hem och febern stiger igen. Dricker o dricker o dricker.Febern ligger på strax under 39 hela dygnet. Åter till njurmedicin onsdagmorgon. KREA 140 och CRP 34. Inget alarmerande men ff svårt att säga om det är vaccinationen eller en virus. Har feber hela veckan, ont i kroppen och lite klen.

Idag, lördag, fick jag reda på vad mitt vaccin hette, Pneumovax, så jag slog upp det i FASS och läste följande:

Var särskilt försiktig med PNEUMOVAX och
före vaccination måste du tala om för läkaren om:
du har lågt motstånd mot infektioner på grund av en behandlingskur, du har en långvarig sjukdom eller en infektion som kan ha sänkt motståndet mot pneumokockinfektioner.
I båda fallen kan vaccinationen behöva skjutas upp, men även i sådana fall kanske den inte skyddar dig lika bra som den skyddar friska personer.

Javisst, det hade jag ju gjort och även fyllt i det gula pappret. Här stog ju svaret på en av mina frågor!!!!

Vidare kunde man läsa:

Du måste omedelbart uppsöka sjukvård om du upplever något av nedanstående symtom eller andra allvarliga symtom efter vaccinationen:

lågt blodtryck som orsakar yrsel (och kollaps),
feber, allmän sjukdomskänsla med smärtor eller även inflammation och svullnad i leder samt muskelsmärtor (exakt på pricken så mådde jag)!!

Om allvarliga allergiska reaktioner inträffar gör de oftast det mycket snart efter injektionen medan du fortfarande är kvar på sjukvårdsinrättningen.

Och så biverkningarna:

Om några av biverkningarna nedan blir värre eller om du märker några biverkningar som inte nämns i denna information, kontakta läkare eller apotekspersonal.

De vanligaste reaktionerna som rapporterats är ömhet, rodnad, värmekänsla, svullnad och förhårdnad på injektionsstället och feber.

Övriga biverkningar är:
smärta vid injektionsstället,
svullnad i den injicerade extremiteten,
försämrad rörlighet i den injicerade extremiteten,
trötthetskänsla
allmän sjukdomskänsla,
okontrollerbar frossa,
illamående eller kräkningar,
förstorade och/eller inflammerade körtlar,
smärta, inflammation och svullnad i leder och muskelsmärtor,
sänkt antal av en viss typ av blodkroppar som kallas trombocyter (blodplättar) hos personer som redan har ett lågt antal av dessa på grund av en annan sjukdom som kallas ITP och som orsakar en ökad risk för blödning och blåmärken,
huvudvärk, förändrad känsel i huden eller stickningar, försämrad rörlighet i extremiteterna, domning och svaghet i armar och ben (inklusive en sjukdom kallad Guillain-Barrés syndrom),
en ökning av värdet på ett blodprov som mäter inflammation i kroppen (CRP) patienter som har haft blodsjukdomar kan utveckla nedbrytning av röda blodkroppar vilket leder till ett otillräckligt antal röda blodkroppar (hemolytisk anemi),
ett ökat antal av vissa typer av vita blodkroppar.Om några av biverkningarna nedan blir värre eller om du märker några biverkningar som inte nämns i denna information, kontakta läkare eller apotekspersonal.

Bästa Syster Eva. Jag tar injektioner för lågt blodvärde pga min njursjukdom. Kanske hade det varit på sin plats med bättre information och kontakt mellan infektion och njurkliniken för att informera dem och mig om vilka reaktioner man skulle kunna förvänta sig och vilka prover man borde följa upp med.

Vården får ursäkta men jag kommer att fortsätta att vara en besvärlig patient som lägger näsan i blöt HELA TIDEN och fortsätta följa den intuition som gång på gång visar sig vara rätt!!

Undrar om jag varit vid liv i dag om jag helt hade utelämnat mig till vården?

HEJ DÅ TORPET!

2009-08-22T11:22:00.011+02:00

Natten mot den 13 augusti lyser den fulla sensommarmånen över torpet som för att säga "Hej då och tack för den här sommaren. Jag lovar att vaka lika väl över ditt lilla torp som över lomm, tranor, björn och andra vittror och väsen".

Torpet ler ett litet nattligt leende till tack och omsluter mig med trygghet som pysslar där inne i stugvärmen. Packar den lilla svarta kärran för att när nästa dag gryr återvända med tre bussar och en färja till den stora staden i söder. Barnen, de bästa i världen, jobbet och vardagen väntar.

Innan jag åker ser jag till att alla fina växter jag fått i present får tillräckligt med vatten att dricka. Här nedan en humle som tiden ska sno sig majestätiskt runt farstukviststolpen. Vid foten en rabarber som gissningsvis växer sig stor och kraftfull. Isopen i krukan kommer att hamna vid ingången till trädgården tillsammans med veronicor och lavendel innan vintern.

En liten rödvinbärsbuske fick också törsten ordentligt släckt.

Nedan en liten cirkel där en mängd perenner är jordslagna. När våren kommer och de visar mig vilka de är kommer cirkeln att utökas, få kantstenar omkring sig och kanske, kanske en flaggstång i mitten.

Precis innan den lilla Hemsöbussen kom och hämtade mig klippte jag ner omkring tusen renfanor för att de inte skulle gå i frö och la de på komposten. Detta för att få till en underbar äng runt torpet med genuina änsblommor. Till veckan slås hela ängen och det fina gräset får ligga i en vecka för att fröa av sig sedan måste det omdelbums räfsas ihop för att inte göda och göra jorden kväverik. En riktig äng ska vara torr och mager. Sen blir det antingen rödklöver, blåklockor och prästkragar eller måhända lin. Lin odlades i stora mängder på Hemsön förr för att försörja skogsägarna med riktigt fint "papper" till räkenskapsböckerna.

Hej då lilla torpet. Vi ses under helgerna framöver. Ta väl hand om dig.

TORPINVIGNING 8 AUGUSTI 2009

2009-08-13T09:55:00.033+02:00

Medan barnen ännu sov sin skönhetssömn utan att väckas vare sig när tuppen gal, Bräke bräkte, hundarna skällde, kalkonerna kucklade eller göken gol...

...så klev jag upp i ottan och spikade (de vaknade inte då heller!) klart det sista på förstukvisten och målade överstycket rött och vitt.

9.32 lades verktygen ner och färgburkarna stängdes och här tar jag en frukost i lugn och ro innan matlagning för 40 personer tar vid.

Med barnens hjälp var allt klart när gästerna anlände. Tove skuttar ut ur det precis färdiga torpet och hälsar alla välkomna. Till vänster om henne står Hemsögrannen Madde och hennes dotter Moa, pappa Harry, Hjördis och Kjell, en av mina snickare och Bruno, bästa snickaren och arbetsledaren. På förstukvisten skymtar Toves sambo Christer och på torpets högra sida mina grannar i stan, Larsa och Satu som ser till att posten blir väl omhändertagen och blommorna vattnade.

Här anländer mina vänner sedan 1977, Herman och Annicka. De har en helt enastående trädgård på Södermalm i Sundsvall varifrån jag i fjol fick olika sorters rosenbuskar, veronicor och stockrosor vilka levt som jordslagna ända till för två veckor sedan och nu stoltserar vid ingången till torpet.

Lina och Nils förevisas Jonnys jätte-ATV av Maddes dotter Moa, hennes egen gula ATV står alldeles bredvid. Tove och mitt ljuvliga barnbarn Vera i samspråk.

Lina och Nils.

Moa med morfar Harry.

Toves Christer, Vera och Olgas pappa.

Vankas här party?

Skål och todiloo.

Klara har till uppgift att dokumentera invigningsfesten med alldeles nya systemkameran.

Mina sötisar Emma Moa Maria och Anna Klara Linnea stog i köket i tre timmar och gjorde jättemumsiga sallader.

Fina systrar, Moa och Tove Malin Helena.

Hela gänget i gräset, Moa, Klara, Tove, Marika och längst till höger Klaras Gudmor Christina som är mamma till Lina och mormor till Nils. Innan festen undrade hon om jag önskade mig något. Ja! En visp och ett decilitermått saknar jag. När hon själv åkte på att vispa en liter grädde med handvispen ångrade hon att hon inte köpt en elvisp.

Grillproffsen Marika och, vännen sedan 1978, Agneta utanför den sk "Myrstacken" dvs före detta la´gårn som numera är partylokal. På grillen marinerad fläskfilé, hallumi, vegebollar och chiorizo.

Till det bjuds det en melonsallad med fetaost, röd lök, svarta oliver och basilika. En fransk potatissallad med kapris, rödlök och en dijonvinegrette. Och en tortellinisallad med turkisk youghurt, pesto, soltorkade tomater och basilika. Nybakta bagetter och whiskeycheddar. Öl, rött, vitt och rosé.

Och jag tror att alla blev mätta och nöjda och trevligt såg de ut att ha. Framförallt var jag så kolossalt glad över att så många hade gjort sig besväret att ta sig ända från Sundsvall till mitt anspråkslösa lilla hägn. Per-Erik åkte ända från Stockholm från ena dagen till den andra. Vad glad jag blev.

Ända sedan sent 70-tal har de sagt att vi är lika. Vad menar de? Marika och Annicka.

Herman. Du måste bara komma tillbaka så jag får visa alla utgrävningar och gamla militärförläggningar samt utsikten från Hultomsberget. Hemsön har ju hyst Kempar och Carlgrenare sedan urminnestider. Sågverksepoken tillsammans med militären har satt tydliga avtryck på ön.

Självaste hemmansägaren Myran Månsson tänder på.

Myran och hennes dotter Clara.

Jag försöker hålla ett tal men blir så rörd själv över all hjälp och alla goda människor och över att livet ibland vill vara snällt fast det stundom är mindre lätt.

Per-Erik, min donator, försöker ge sig in på samma konststycke - men anar jag inte lite gråt i den rösten också. TACK PER-ERIK FÖR ATT DU GIVIT MIG LIVET. UTAN DIG HADE VI ALDRIG SUTTIT HÄR.

Efter maten, vinet, chokladtårtorna (tack Tove och Agneta) och ännu mera vin blir det karaoke. Vi försökte tappert med "The best of 70th" och "Svenska favoriter" men gick över till gammal progg. Då blev det ös!!

Annicka kunde ALLA verserna på "Staten och kapitalet" och vi andra drog i med refrängen. En fantastiskt underbar kväll var det. Det bildades skogsbolag och Moa höll ett brandtal om Hemsöns absoluta bevarande som var så rörande. Lycklig, mycket lycklig gick jag och lade mig i Mormorstorpet med Moa och Klara vid min sida och med Tove, Christer, Olga och Vera sovandes i Farfarsstugan.

Vi vaknade alla och åt frukost tillsammans i Per-Eriks (Johanstugan) trädgård. Här Per-Erik och Vera i samspråk.

Vilken morgon att vakna till i Paradiset.

På eftermiddagen när allt var städat och diskat och alla hade åkt satt jag mig på bästa utsiktsplatsen. Det syd-västra hörnet av min tomt med den fantastiska utsikten över dalen och Hultomsberget. Jag lyckades till sist förverkliga min barndomsdröm om ett rött litet torp och jag har byggt det nästan alldeles själv men:

UTAN ER MINA VÄNNER HADE DET ALDRIG GÅTT. ETT STORT, STORT TACK TILL ER ALLA, BÅDE NI SOM HJÄLPT MIG OCH NI SOM VISAT INTRESSE OCH KOMMIT MED UPPMUNTRANDE TILLROP. TACK! KAN JAG PÅ NÅGOT VIS HJÄLPA ER SÅ VET NI ATT JAG GÖR DET.

TACK FÖR ALLA FINA PRESENTER SOM NU PÅ OLIKA VIS PRYDER MITT LILLA MORMORSTORP.

SAMMANFATTNING JUNI -08 TILL AUG -09

2009-08-12T20:15:00.061+02:00

Hela vintern har gått åt att planera och rita torpet. CA-boden i Härnösand fick uppdraget att bygga elementen eftersom de hade de bästa priserna och största flexibiliteten i utformningen. Torpet är ritat utifrån sin placering på den här platsen. Fönster i öster, söder och väster för att solen ska lysa in under hela dagen. Norrsidan ritas helt utan fönster för energibesparingens skull. Det är april 2008 och torpet produceras just nu i fabrik. I samma stund visar det sig att platsen för det tilltänkta bygget är vattensjuk och torpets placering måste flyttas.

Ängen på andra sidan vägen är en mycket lämpligare byggplats och, visar det sig senare, en mycket vackrare plats för ett torp. Bara ett litet bekymmer. Hela torpet måste roteras ett halvt varv, dvs inga fönster i söder!! Helt fel! Inget som går att ändra på eftersom byggelementen redan är klara och snart ska levereras. Detta visar sig vara den första och en i raden av många felberäkningar och besvikelser under byggtiden.

En dag i maj grävs plintarna ner och torpets placering är som gjuten i betong.

Mina fantastiska snickare Bruno och Kjell (med på bilden Moa och Marro). Aldrig någonsin hade mina torpdrömmar kunnat förverkligas utan deras kunnande och tålmodiga hållning. På ett enastående vis har de tagit sig an mina idéer och kommit med goda råd utan att en enda sekund ifrågasätta. Bättre arbetsledare hade jag aldrig kunnat tänka mig. TACK!

I början på juni 2008 anländer tre paket med ett torp i.

Mina fina snickare sliter och släpar och bygger och hamrar...

...reser elementen ett efter ett....

...och vips börjar det likna ett torp alltmedan...

...jag ligger på sjukhus och opererar bort mina bisköldkörtlar.

Dagen efter operationen tar jag tåget från Uppsala och anländer några dagar senare till stommen av mitt torp!! Denna ljuva syn möter mig men aldrig någonsin hade jag kunnat tro att det återstog SÅ mycket arbete.

Packar så upp allehanda snickerigrejs och sätter igång den 7 juli 2008.

Förhydringspapp och sen panel.

Ett litet hygienutrymme som senare kommer att härbärgera förbränningstoan "Cinderella".

När dagarna var regninga och mörka målades fönster i pappas garage. Först oljades alla fyra sidorna på alla sex fönstren. Sen grundades de. Och till sist färdigströks dem med tre tunna lager linoljefärg. Det blir fem gånger fyra sidor vilket är lika med 20 resor mellan Sundsvall och Härnösand bara för fönstren. Tur och retur. Med buss.

Se så vackert det stiger fram med skogen som kuliss.

Alla hus i Prästhusby har ett namn; "The House", "Farfarsstugan", "Henryhuset", "Hamnstugan" och "Johanstugan". Vad passar väl då bättre än "Mormorstorpet".

En dag i juli 2008 var vi ett helt gäng som målade torpet. Förutom Moa som syns på bilden var det Marro, Klara, Kristine och jag.

Visst är jag allt lite höjdrädd men framförallt är jag väldigt rädd om min nya njure. Allt under tre meter fixar jag men här är det Per-Eriks bror, Lars-Åke, och hans fru som tar hand om tjärpappsläggningen. Ett stort tack!!

Som sagt så hamnade ju torpet helt fel. Bak o fram liksom. Här har tagits upp ett fönster för att få in lite av både södersolen och den fantastiska utsikten över Hultomsberget. Det kommer så småningom en fönsterdörr till höger om det lilla fönstret.

En dag i slutet av juli efter ett plötsligt litet regn var det så här vackert.

En natt i augusti gick jag ut och kissade sen gick jag inte in igen förrän fram mot morgonkvisten.

Det blev höst och kallt och då blev det mest inomhusarbete. Här har jag lagt klinker i ett sk "holländskt förband".

Brasan i Byskeugnen värmer skönt när det blåser snålt från alla odrevade fönster.

Så är furugolvet lagt. Det vitvaxades sedan och behandlades med Osmo golvolja. Världens bästa och mest ekologiska ytbehandling.

När vinterstormarna ven runt husknutarna målades locklister på Myrans loge.

Till min förfäran fungerade inte de fantastiskt vackra 1700-tals dörrarna i ek som jag fått av vännen Britta i Roslagen. Hur än jag gjorde, specialbeställde tröskel, tätade, byggde om karmen osv gick det inte att hindra läckage. Insåg att jag måste ha nya dörrar.

Ringde runt till olika dörrfirmor och snickare för att höra vad de skulle ha för att göra dörrar som passade de lite speciella måtten. 10.000:- till 16.000:- skulle det kosta. Kommer inte på tal. Jag får allt bygga dem själv. Tar mått noga, noga och bygger dem sedan i Toves och Christers källare åtta mil från karmen. Ska de passa? Vi får se.

I den här lilla kärran har både verktyg och virke forslats. Först åkte jag ut till Bygg-Max med bussen. 2,20 långa brädor går bra. Sen hem till Södermalm. Nästa dag en promenad till busstationen sedan 201:an till Nybrogatan i Härnösand och så en promenad till resecentrum, Vidare därifrån med 518 till Strinningen. Av och upp på färjan och till sist lilla 519 till Prästhusby.

Tänk er att färjan går varje halvtimme hela dygnet varje dag hela året och den är gratis. Jag startar i Sundsvall 8:25 och kliver av vid torpet 10:10.

Efter en oändlig mängd sådana turer så är torpet klart. Den 8/8 2009 klockan 9:32 lägger jag ner hammaren och penseln på den alldeles nyss färdiga förstukvisten!! En dröm har blivit sann. Efter sju sorger och åtta bedrövelser. Och visst passade de gula dörrarna!

Se så fint och hemtrevligt det ser ut.

När vintern var för kall och hård för att bygga har jag gått på loppisar, målat korgstolar, klurat på kökslösningar osv. Så här blev den lilla matplatsen.

Ett kök med matlagningsutsikt var viktigt.

Här är en slags utsikt. En kalkon men han är både för gammal och för stor för ugnen.

I ett annat fönster står den fantastiskt vackra islandshästen Affe och betar.

Ett litet vardags/sovrum. Kuddar och filtar också ett resultat av vinterns värv.

Jag visste det. Jag VISSTE det! Att mormors gardiner skulle komma till nytta efter många, många år i skåpet liksom...

...hennes handbroderade bröllopslakan.

Diskutsikten är mot skogen och brevlådorna så antingen kommer det en björn eller en...

...brevbärare. Eller kanske en brevbärare som heter Björn...

En morgon kunde jag kliva upp alldeles lugn och bara njuta av frukosten. Det var på morgonen den 9 augusti. Torpet var klart och jag hade fått ha fest för min familj och alla mina vänner som hade hjälpt mig under hela denna revansch på självaste livet. Jag var så lycklig att...

...jag liksom blev alldeles självlysande.

PÅ VÄG MOT TORPET

2009-07-16T07:55:00.007+02:00

På begäran:

Hela våren bestog av kolossalt mycket arbete under både veckor och helger. Det lilla torpet fick stå halvfärdigt, ensamt och övergivet. Men plötsligt hände något. Ett par helger av arbete och det vaknade till liv.

Den slutliga elen drogs in så nu finns där både kyl, spis, ugn och en och annan lampa. Möblerna har kommit på plats och mat finns i skafferiet. På måndag (20/7) åker jag dit och stannar till den 17/8 och njuter av mitt så gott som färdiga torp.

Den 8/8 blir det invigningsfest som tack till alla som hjälpt mig. Gamla och nyvunna vänner. Jag känner mig verkligen välkommen och accepterad som partiell Hemsöbo och har blivit fantastiskt fint bemött av de människor jag mött. Tack Alla.

Välkommen in i...

...den helt nybyggda hallen

Köket börjar bli klart och funktionsdugligt.

Tre nätter har nu sovits i torpet. Den första var jag gräsligt mörkrädd. Den andra vaknade jag flera gånger och slog huvudet i ljuskronan och fick hela håret fullt av parafin.

Vedhyllan där allt spillvirke tagits till vara.

Vad njurarna beträffar så fungerar de tillfredställande. Var på stora 2-årskontrollen i juni och KREA var 136, njurfunktionen låg på ca 45%, kalkvärdet helt normalt. Något högt blodsocker och blodtryck vilket troligtvis är biverkningar av medicinen. I övrigt är det bara biverkningarna som är besvärande men det hade varit betydligt mer besvärande att inte ha fått någon ny njure så om detta kan det knappt andas.

Trevlig sommar på er alla.

DET ÄR VÅR OCH TRÄDEN SKJUTER SKOTT...

2009-05-16T08:49:00.002+02:00

...rakt in i min rygg, aj, aj, aj! Ryggskott!

Under den senaste sju veckorna har jag haft en arbetsbelastning som varit helt ohemul. Har faktiskt, utan överdrift, jobbat dag och stor del av natten och ändå inte hunnit med mig. Resten av natten har jag grubblat över olika lösningar så sömnen har blivit minimal. Stackars Klara har haft en mamma som fräst och fnyst och gått runt med tunnelseende. Förlåt Älskling.

Igår var jag verkligen tvungen att få virke till torpet samt golv från CA-boden till Hemsön för att kunna bygga klart så elektrikern kan dra det sista. Efter Herrans många om och men hade jag fått till en invecklad logistik för att allt skulle fungera. Men så...

...tre på natten ska jag gå på toa. Reser mig och så låter det ett högt och ljudligt "knak" någonstans bakom mig. Under följande sekunds smärtupplevese inser jag att det är ryggen som låtit. SAtan vad ont. Rullar ur sängen, kryper till toa och lyckas med det jag ska. Resten av natten står och går jag med en något för hög dos Alvedon i kroppen. Men det hjälper till den gränsen där man står ut.

TACK, TACK, TACK! Min fantastiska kropp har det förstånd jag själv saknar. Den satte verkligen STOPP. Jag kunde verkligen inte göra någonting. Vare sig jag eller någon annan kunde få mig att vara effektiv. Till och med tankarna slog av på takten. Jag är verkligen imponerad av hur kroppen och själen samverkar.

Ägnade dagen åt promenad, sakta, sakta. Man ska ALDRIG sitta still. Det är farligare än allt annat. Så idag när jag vaknade är det betydligt bättre. Vilken tur, då kan jag jobba på måndag igen.

QUEEN FOR A MOMENT

2009-04-03T23:40:00.008+02:00

The Show Must Go On...eller kanske inte. Efter att ha jobbat nästan både dag och natt i nära två veckor så kunde jag idag ses avvika från min arbetsplats strax före elva redan. Inte nog med att jag smet från jobbet jag gick dessutom helt olovandes in på en helt, fullkomligt makalös, föreställning på Tonhallen avsedd för Sundsvalls gymnasiums elever. Fast jag har ju tidigare jobbat där i många år så en viss rätt tyckte jag allt att jag hade.

Omkring 100 elever från estetiska musikprogrammet bildade kör till Magnus Bäcklund. Nordiska kammarorkestern ackompangerade tillsammans med "Rockorkestern". I rasande tempo, med en musikalisk kvalité som nådde himmelska höjder, sjöng och spelades elva av Queens allra bästa låtar. Under "Bohemian Rapsody" reste sig nackhåren och det gick som elstötar genom hela kroppen. Så fruktansvärt bra! Känslorna under "Who Wants to Live Forever" går inte att beskriva men jag tror inte ett öga var torrt. DET VAR STORT!

Tror ni mig inte kan ni lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=v0fJzRx7T9Y&feature=player_embedded

...och sen åkte jag till Haga och lämnade semlor till barnbarnen som jag lovat och grundmålade golvlister till torpet i Toves källare.

Don´t Stop Me Now!

PRISA GUD HÄR KOMMER SKATTEÅTERBÄRINGEN...

2009-04-02T21:25:00.004+02:00

...får jag INTE nöjet att säga i år utan det blir statens replik i den här välfärdskristeatern. Hej, hopp bland knäckebrödmackorna, det är bara att bita ihop och tänka att vad är väl 8000:- mot en bal på slottet. Blott ingenting.

Bita ihop är för övrigt inte så lätt innan tandläkaren fått sina 20.000:- för att sätta in tänderna de drog ut inför transplantationen. Vad är väl knäckebröd mot en tallrik spenatsoppa, blott ingenting.

Det finns alltid de som har det värre i livskarusellen. Tänk bara på stackars Wanja. Vad är spenatsoppa mot ett sumpat förtroende, blott ingenting.

BIVERKNINGAR AV CELL-SEPT

2009-03-29T12:32:00.005+02:00

Illamående
Hjärtklappning
Sömnsvårigheter
Stressintolerans
Tankestörningar
Koncentrationsvårighet
Gikt
Benvärk
Kramper
Samt en väldans kemisk oreda i kroppen

Jag är naturligtvis tacksam över att de finns men det är ingen lyckad kombination med ett, för tillfället mycket krävande, heltidsjobb, tonårsbekymmer och torpbygge. Allt ordnar sig, det tar bara lite längre tid.

Så avslöjande. Upptäcker precis på den övre bilden att jag tydligen intagit medicinen med ömsom kaffe och ömsom med rödvin. Ja, jag säger då det.

NY TORPSÄSONG

2009-03-28T17:26:00.011+01:00

Det är den 27 mars och Sundsvall ligger inbäddad i ett böljande täcke av nysnö. Trots detta, eller kanske just därför, känner jag hur Mormorstorpet uppfodrande tränger in i min tankevärld. "Kom och ta hand om mig", liksom ropar det, likt en hörselhallucination, i mitt huvud.

Bilburna väninnan Ann och jag ger oss iväg i snökaoset och...

...efter en dryg timme och åtta mil står hon där så trygg och robust, mitt lilla torp. Jag blir så stolt. En vacker hållning har hon, fantastiskt fina proportioner, friska färger och en slimmad högrest figur, precis som sin skapare :-) .

Men vad har hänt här? Hon har fått el!! Ljus och värme i mitt lilla hus.

Titta så fint det lyser. Jo, då. Det ska på en liten list också. Kvinnans list kan hända.

Men...infodringar och fönsterfoder. Jo, ni, här händer det grejor.

Ett nytt handtag också? Ja,ja mensan men ännu inte fastskruvad. Efter allt jobb med grovsnickeri måste jag ju bara få pröva detaljerna också. De är inte så långt borta nu.

Även om det inte riktigt syns så illustrerar bilden nedan en provisorisk men alldeles fantastisk installation. Ett konvektorelement anslutet till en liten apparat kallad GSM 900. I samma stund som jag äntrar 201:ans buss i Sundsvall skickar jag ett SMS till elementet vilket då omedelbart slås på. Två timmar senare kliver jag in och - det är varmt! Då börjar jag omedelbums att elda i Byskeugnen och kan slå av elementet. Det kallar jag energispar!

Två veckor efter påsk återvänder jag och lägger resten av golvet, hänger upp köksskåp, ringer elektrikern så han får göra färdig installationen. Sen återstår tusen detaljer men det går ATT BO!!

VÅRTECKEN ANNO 1969

2009-03-15T15:19:00.002+01:00

TORPET I VINTERDVALA

2009-02-22T20:07:00.002+01:00

Titta! Torpet har fått el. Se så fint det lyser. Men vem har smugit i snön?
Jag längtar så mycket efter att åka till mitt lilla torp och bygga ett kök. Men det har varit alldeles för kallt. Men snart så. Kanske någon som vill följa med och hjälpa till.

PATIENT övers: "ATT LIDA I TYSTHET"

2009-02-03T08:34:00.005+01:00

Det är inte helt lätt att vara patient. Trots att jag är specialutbildad dvs vidareutbildad sjuksköterska tillika fil.mag. i omvårdnad samt besitter empiriska studier a la Wallraf under näst intill fyra år av mitt liv har jag oöverstigliga problem att sköta min egen medicinering. Dvs under den senaste månaden har jag av misstag ätit dubbel dos av en av mina immunsupressiva mediciner. Kan ju i alla fall trösta mig med att det hade varit betydligt värre om jag bara hade ätit halva dosen vilket hade äventyrat njurens inre tillvaro.

Hur kom då sig detta?

Jag vill inte skylla ifrån mig, endast kartlägga för att själv förstå och för att möjligen visa på systemets sprickor. Den 12/12 besökte jag min mycket duktiga, kompetenta, trevliga men något stressade doktor. Vi resonerade som vi brukar göra kring vad som är optimal behandling utifrån mitt tillstånd. Graden av patientmedverkan är hög och han är otroligt tålmodig och ödmjuk inför mina kommentarer och förslag. När han ändrar samtliga doser på mina immunsupressiva läkemedel går det lite fort så jag hänger inte riktigt med i svängarna men eftersom han skriver ut nya recept på samtliga läkemedel samt, och som jag tror, en medicinlista, torde det inte vålla några problem när jag ska dela min dosett.

Den 22/12 går jag till Apotek 1 för att hämta ut samtliga mediciner. De har allt utom Sandimmun 50 mg. Jag lämnar pappersrecepten för elektronisk lagring (dvs man kan hämta ut sin medicin var som helst i hela landet). Apotekaren lovar att lägga in dem elektroniskt på en gång. För säkerhets skull går jag tillbaks till jobbet ett tag innan jag far upp till Apotek 2 för att ta ut Sandimmun 50 mg. Tre timmar senare är jag där och får ut mina tabletter.

På kvällen delar jag hela dosetten men reagerar spontant på dosen Sandimmun 50 mg 2+0+2 plus Sandimmun 25 mg 1+0+1 samt Sandimmun 10 mg 1+0+0. Det känns lite mycket. Men jag VET ju att jag fått nya recept som stämmer med ordinationen, jag VET ju att jag hämtat ut enligt senaste ordinationen och jag VET att man ALLTID ska följa den skriftliga ordinationen. Kollar askarna tusen gånger och det stämmer. Har dock inte fått någon medicinlista denna gång så jag mejlar doktorn och ber att han för säkerhets skull ska skicka en. Men det är mitt i alla helgdagar och det är troligtvis ett ärende av minimal dignitet så det faller nog undan bland betydligt viktigare doktorsbestyr.

Jag tänker att jag kan ju inte alltid förhålla mig så kritisk utan måste lära mig att visa tillit. Så jag knaprar i mig mina mediciner, med viss oro. Det går några veckor så känner jag i hela kroppen att det är inte bra. Får hjärtklappning, svårt att sova, kramp i tårna och en massa diffusa symtom. Ffa allt kan jag inte dricka rött vin utan att få någon konstig slags antabuseffekt. Mycket obehagligt.

Traskar så i slutet av januari upp till njurmedicinmottagningen och ber att få en medicinlista utskriven. Och, javisst, har jag ätit dubbelt så mycket Sandimmun som jag borde. Hur har detta gått till?

Går till Apotek 2 och ber dem kolla senaste uttaget. Jo, allt stämmer. Alla mediciner utom Sandimmun 50 mg är uthämtade på Apotek 1 medan Sandimmunet är uthämtat på Apotek 2 men...eftersom de senaste recepten inte hade hunnit bli elektroniskt lagrade hade jag fått från tidigare recept innan ändrad ordination, alltså utifrån 2+0+2 istället för 1+0+1! Hur skulle de veta? Hur skulle jag veta? Jag hade ju kollat kartongerna gånger flera. Det VAR ju samma expiditionsdatum på alla.

Jag har haft mycket bekymmer med mina läkemedel sedan kag började lämna recepten för elektronisk arkivering. Samtidigt är det tryggt och bra. Händer det något kan jag hämta ut mina mediciner precis var som helst. Men hur går det för Hulda Svensson 83? Hur ska hon någonsin få säkerhet i läkemedelshanteringen som dessutom träffar flera olika stafettläkare som skriver ut och ändrar doser hit och dit när inte ens en universitetsadjunkt i omvårdnad klarar av att hantera sina egna mediciner?

INTERAKTIV LÄSNING

2009-01-22T09:40:00.006+01:00

Så låg jag där i mina feberyror och ömsom jobbade vid datorn och ömsom läste Skulptrisen av Minette Walters. Som jag låg där och följde historien om den feta kvinnan som satt inspärrad i ett kvinnofängelse efter att, som man trodde, hade styckat sin syster och mor, föll min blick på datorn. Datorn! Så ska jag ju göra. Följa hela berättelsen via Google Earth (installera: www.earthgoogle.com ).

Berättelsen utspelade sig huvudsakligen i områdena runt Mortlake. Det blev en alldeles fantastisk läsning via Graham Road, Quenns Road, St Marks Church, Portlake osv. Hela berättelsen gick att följa ända ner på gatnummernivå.

Man fick en enorm känsla för Londons ytterområden, både geografiskt, via google earth och kulturellt genom Minette Walters fantastiska beskrivningar av både personer och platser.

Tänk om man skulle tipsa om att de skulle konstruera en "Google Earth Library" där man skulle kunna följa olika romaner. Jack London vore häftigt. Även om "Änglar och demoner" i sig inte är någon litterär höjdare vore det ju ett fantastiskt interaktivt äventyr att följa med i Roms och Vatikanstatens oändliga vindlingar. Hursomhelst var det ett nytt och väldigt berikande sätt att läsa deckare.

CRESCENDO

2009-01-15T12:08:00.006+01:00

Resumé: Sist, för jättelängesedan, när jag skrev, hade vi ingen TV, ingen dongel för internetuppkoppling, Klaras dator hade pajat, den nyköpta funkade inte osv osv. Det enda som har ordnat sig är att Klara numera har en fungerande dator. Dongeln är tillbaka hos Telia, det var nog simkortet som inte funkade. TV:n är hos Elgiganten. Jag känner ingen som har bil stor nog för att få hem den och det går bara att ringa Elgigantens kundtjänst centralt i Helsingborg så man kan inte be att få den hemkörd. Men med en annan liten dingel-dongel tittar vi på TV i datorn. Det går också bra. Inte så stor skillnad på 17" och 42".

Aktuellt: Ska det vara vinter så ska det. Inte nåt himla tjafs med tö och spöregn en dag mitt upp i alltihop. Det är ju livsfarligt. Man slår ju ihjäl sig! Trots broddar druttade jag återigen omkull. Det går inte att vara gångtrafikant i en stad som Sundsvall på vintern och man bor på ena statsberget. Det är svallis hela vägen neråt. Ena ledbandet och andra armbågen fick sig en rejäl kyss (åh, om det vore jag ändå). Och inte nog med det, när jag rest mig, svurit klart och gått hem på det trasiga knät så hann jag inte mer än in genom dörren så intog febern min kropp. Fast jag blir inte alls förvånad. Har gått i flera veckor och sagt att jag är nog den enda på "Mittis" som inte blivit sjuk. Fantastiskt med tanke på mitt ursliga immunförsvar. Men så åkte jag dit och det är inte ens influensa. Hade tänkt att jag kunde skaffa mig lite immunitet på kuppen eftersom jag inte får vaccinera mig. Men icke sa Nicke. Så här ser knäet ut som det gör jätteont i. Ser ni.

Bästa läsare, ni ska verkligen inte tro att jag ligger på latsidan i sängen. Nej, oh nej. Naturligtvis arbetar jag. Kontorsriggat sovrum ser ut så här. Mejlet uppe, telefonen bredvid, tempen i fönstret och Minatte Walters "Skulptrisen" för ev. pauser.

Bästa arbetsgivare, misströsta inte för att jag inte sjukskrivit mig. Men studiehandledning i praktik måste vara klar till måndag, tenta till fredag, färska lister (äsch då, nu var jag på torpet, listor så klart) ut till praktikplatserna, planering av handledarträff mm, mm. Dessutom så har jag jobbat så himla mycket när jag varit sjuk. Tex när jag opererade in dialyskatetern så sa man att det bara var ett litet ingrepp under lokalbedövning. Så utifrån det bestämde jag att jag kunde ha undervisning dagen efter. Men, Herre Gud, det var ju ett tolv cm stort snitt under narkos, dvs en regelrätt bukoperation. Men skam den som ger sig. Undervisning dagen efter hade jag! Och bisköldkörtlarna opererade jag under semestern. Så...jag skäms inte. Krya på mig.

GISSA RIMMET

2009-01-05T10:23:00.005+01:00

God morgon. Har gått runt och plockat lite på morgonen i väntan på att ljuset ska återvända så jag kan pula på mig för att ta den daliga femkilometerspromenaden. Idag är det bara -18C. På ett litet bord fann jag en del av rimmen som jag hunnit rädda undan stora papperssorteringen och nu utlyser jag en liten gissningstävlan (ett återkommande inslag på denna blogg) om vad som kan ha legat i paketet.

Rim 1:
Träden är jordens lungor
utan träd, inga gungor
då kan barnen inte leka
sitter inne och blir bleka.
Men nu kan du få det att växa
lära alla andra en läxa.
Barnen kommer ut igen
och jorden får ett sen...

Rim 2:
Hur många kan man skriva
om en huggkäft och hans diva?
Länge räcker detta tema
författaren måste vara fena
att på orden få variation.
Var hämtar hon sin inspiration?
Ja! Naturligtvis! Hos sin dentist.
Tro det eller ej, den här är inte sist.

Rim 3:
Ja, en bok kan man ju gissa
ta den, eller dizza
har inte en aning om vad jag slagit in
mer än att den verkligen är din.

Rim 4:
Han hoppade högt över bordet
han som är mästare på ordet.
I TV han briljerar,
artikulerar, gestikulerar.
Likt en gullefjun
med hår av ejderdun
han älskar en Carina
och nu är avsnitten dina.

22 GRADER KALLT.

2009-01-04T12:53:00.003+01:00

Bästa vintern på flera år.

Moa och jag tog en promenad runt sjön den 2 januari. Efter 45 minuter hade Kung Bore gjort tydliga avtryck i vinterpälsen.

DOPPAREDAGEN

2009-01-04T12:17:00.010+01:00

På natten mot julafton smyger jag i vanlig ordning runt i det stilla huset och gömmer klappar under kudden till barnen. Friden har lagt sig, granen är hemburen och klädd, rimmen är skrivna, till ALLA klappar i vanlig ordning, glöggen är drucken, hemmet är pyntat och det hysteriska sammanbrottet förvisats till ett inre mörker.

Julaftonsmorgon börjar med risgrynsgröt, Moa fick mandeln, och klappöppning av kuddklappen. Klara åker till pappa och Moa till farmor för att förenas åter i familjen till Kallejanka. Harry och jag tar en julaftonspromenad runt sjön. Se så fint flickorna dukat till middagen...

...som dom tindrar, systrarna, med sina små barnaögon...

...och så god mat vi hjälpts åt att laga allihop. Köttbullar och prinskorv och resten olika sorters fiskar, mest laxar. Lite ansjovis i Janssonen och så strömmingsflundror förstås.

Alla tycktes bli nöjda. Harry log glatt och mätt.

Klara var så nöjd, så nöjd med alla klappar.

Moa var också mycket nöjd men höll med tiden på att somna under granen.

I fjol kom en alldeles äkta tomte och överraskade oss men han var nog alltför upptagen i år så jag vikarierade. Ännu återstår några klappar att dela ut. Vi skrattade väldigt mycket för rimmen var kolossalt fyndiga.

Så lade julaftonsnatten sitt mörka sammetstäcke över de små människobarnen i det lilla landet högt upp i norr. Och kunde man titta in genom fönstren kunde man se hur de alla somnat med ett leende på sina små läppar helt utan en tanke på den stora världens oro. Men det var dem väl unt för till vardags hyser de alla en väldig samhällelig patos. Se tex http://www.msnorton.blogg.se/ .

2009

2009-01-01T01:00:00.002+01:00

ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR JAG ALLA TROGNA BLOGGLÄSARE!

DET KNAKAR UTI...

2008-12-21T10:51:00.005+01:00

...välfärdsstatens fogar. Lagom till jul går det ena multinationella företaget efter det andra i konkurs. Skäms de inte, de som år efter år tagit ut löner som motsvarar fantasisummor och dessutom kräkstora bonusar. Jag har aldrig varit företagsledare mer än till vårt lilla familjeföretag där det handlar om att få debet och kredet att gå ihop. För att klara det samlar man i ladorna under goda tider för att ha kvar till sämre (sjukskrivningar, lågkonjunkturer osv.) Klart man kostar på sig något litet extra men då gäller det ALLA i familjen. Som direktör i det här lilla företaget ser jag till att alla får vad de behöver och ALDRIG roffar jag åt mig merparten själv trots att jag tjänar pengarna. (Oj, det var någon osynlig röst i rummet som lite hånfullt och ironiskt påpekade att nu var jag väl allt lite väl självgod. Javisst kan jag vara det. Jättegnällig och egocentrisk fast oftast när jag är trött). Det är naturligtvis svårare att sköta ett företag med tusentals anställda men principerna måste vara desamma. Ni som plötsligt blivit arbetslösa till jul kan få komma till oss och hämta julgodis och annat ni är utan för vi har mer än vi behöver. Fast t.o.m. karamellsfärgfabriken gick i kk lagom till jul (jättekonstigt, är det inte då folk behöver karamellfärg som mest?) så det går inte att uppbringa röd karamellfärg i hela stan men...

..."nöden" är uppfinningarnas moder. Vi funderade länge på hur vi skulle göra. Måste vi ha röd färg? Ja, sa jag. Det är klart man måste ha röd marsipan till julgodiset. Men Moa som är en listig tjej konstaterar att det är ju coca-cola som hittat på den röda tomten, vi kan väl göra riktiga svenska "Jenny Nyström-tomtar", de har ju gröna jackor. Plötsligt när jag känner hur svårt det är att konvertera till gröna tomtar inser jag hur in i märgen manipulerad jag är. Letar i skåp och lådor efter något rött. Hittar till sist, längst in i en låda, koncentrat till "Mormors smultronsaft". Den saften har aldrig sett ett smultron, den är verkligen jättekemisk. Den måste ju bergis färga av sig. Sagt och gjort, i med den koncentrerade saften i marsipanen. Oj! Det doftar plötsligt smultron i hela huset men rött blir det med en härlig artificiell smultronsmak. Ska nog packa de små hjärtana i vackra kartonger och ge bort i julklapp. Men de romstinna mozartkulorna får allt stanna hemma.

Moa är inte bangen hon. Här produceras det gröna tomtar i parti och minut och i mitten tronar en liten bajskorv. Klara nöjer sig med att provsmaka.

Nu ska jag gå ut i den vackra vinten och hugga oss en gran, sen bär det av till sta´n, ska köpa klappar till alla barn, lär väl ta resten av da´n, att förbereda doppareda´n.

DA´N FÖRE DA`N FÖRE DA´N FÖRE DA´N...

2008-12-20T09:51:00.007+01:00

Det har töat några dagar nu och blivit alldeles blixthalt, precis som jag anade sist jag gick runt Sidsjön med kameran. Men...nu på lördagmorgonen när jag satt mig framför datorn och tittade rakt ut genom fönstret är det så här kalasfint igen. Tio grader kallt och hopp om en vit jul. Det har varit en kolossalt intensiv vecka men i helgen ska jag försöka ta det lugnt. Fast...inga klappar är handlade och ingen julmat heller. Jobbar måndag och tisdag. Men det ordnar sig. Det är gemenskapen som är det viktiga.

Då två sista veckorna på höstterminen arbetar alltid Höglundas nior med Nobel som tema. De får välja på att arbeta med själva festen, göra priser eller tävla om Nobelprisets olika kategorier. Klara valde att tävla om Fredspriset. I torsdags kväll åkte hon iväg, vacker som en saga, på den stora banketten med fantastisk mat (med sjuorna som serveringspersonal), underhållning, dans och prisutdelning. Döm om min förvåning när jag vaknade på morgonen (det lilla hjärtat kom hem halvtvå så jag lyckades inte hålla mig vaken) och går ner i köket för att äta frukost och där ligger ett diplom: "Nobels Fredspris ska tillerkännas Klara Ördell 9A för att på ett kreativt och uppfinningsrikt sätt visat på mobbningens följder". På tolv cm höga klackar hade hon gått upp på podiet och hämtat det. Det hade nästan varit svårare än att erövra själva priset. Supergrattis Klara!! Det kommer att bli något stort av dig.

Apropå fredspris är steget inte långt till "Hjärtan för världens barn". Jag började ju med att sy, jag minns inte, knappt 20 tror jag, och det slutade på 56 för efterfrågan blev så stor. Så 2800:- har nu gått vidare till UNICEF och det räcker till ca 2200 poliovaccinationer. En liten droppe i det stora havet.

Och när hjärtana var färdigsydda föll blicken på en liten hög med tygrester och ett par gamla linnegardiner...och som om jag inte hade annat att göra mitt i värsta intensiva skol- och julperioden så...fattade jag sax och tråd och knåpade till en julklänning.

Fast det blir nog en "engångs" för linnetyget var så glest så det håller nog bara några gånger.

Nu har telefonen ringt många, många gånger så jag måste se vem som söker mig så intensivt. Sen ska jag ut i den vackra naturen, i bästa fall i sällskap med något av barnen. Sen tar julstöket och godisbaket vid och under tiden vakar den grå lilla tomten över det grå lilla radhuset i en liten stad långt upp i norr som är mycket förskonad från övriga världens elände.

SKYNDA FORT...

2008-12-14T09:39:00.008+01:00

...fort på med stövlarna, halsduken, vantarna. Det är den 13 december. Klockan är tolv och skuggorna är långa. På vårt hus skiner inte solen mellan den första december och femtonde januari men man ser den på håll...

...när den lyser över norra stadsberget och Haga. Det är så fantastiskt vackert. Tolv grader kallt, mängder av snö. Det var längesedan det var så fin vinter. Måste bara ut och njuta.

Men det är bråttom nu. På våran sida stan lyser solen över Sidsjön där den orkar upp över Södra berget högst ett par timmar.

Men då är det desto vackrare. Jag är så lycklig över att jag bor just på denna lilla jordeplätt. Det är så fint. Jämt. Oavsett väder och årstid.

Traskar runt sjön och bara njuter. Tar svängen förbi affären och handlar en grå liten tomte och lite risgrynsgröt.

Precis när solen går ner bakom berget kliver jag in, rödkindad, lagom kall och väldigt nöjd. Värmer Dufvenkrooks starkvinsglögg, ställer upp den grå lilla tomten framför mig på köksbordet som lunchsällskap och väntar på att risgrynsgröten ska bli varm. Åh, vad jag har det bra. Sen målar jag Klaras rum vitt. Nu är alla rum vita!!

På kvällen kommer Moa. Vi kan bara inte låta bli att ta en promenad till. Fullmånen kastar ett blått sken över vinterängarna och granarna fäller sina mörkblå skuggor över oss och det är, om möjligt, ännu vackrare än på dan. Sen går vi in och förbereder en lammsadel som fått bada i en marinad av rödvin, olja, soyja, väldigt mycket vitlök och rosmarin. Skjuts in i ugnen tillsammans med potatis i klyftor, fänkål, gul lök, morötter, jordärtskockor, aubergin och squash. Allt i bitar med vitlök, havssalt olja och peppar som får rosta i 40 minuter. Och så tzatziki med ännu mer vitlök. Serveras kvällens gäster, Herman och Annicka (tack för en himla trevlig kväll) tillsammans med en mycket god spansk rioja.

Det här är jag kvällen den 13 december 2008.

Det här är också jag:

CRP (sänka) 2

Vita blodkr. 4,2

Blodvärde 116

Natrium 140

Kalium 4,4

Albumin 44

Kreatinin 134*

Calcium 2,28

Urat 378

Urea 10,6*

Bilirubin 9

ALAT 0,45

Kolesterol 5,8

Järn 9

Blodtryck 125/75

Kanske säger det inte så mycket men det är endast de med stjärnor som avviker från normalvärdet och det är inte så farligt.

Nu tittade jag upp från datorn och jag förstår att jag måste omedelbart ut även idag. Det är helt makalöst vackert. Jag som tänkte måla klart Klaras rum, sy en klänning, pyssla till kristyr, silverkulor och röda band på pepparkakorna, sy femton hjärtan till och kanske planera lite lektioner till i morgon men...allt får vänta. Man liksom bara måste passa på.

15 MINUS

2008-12-09T10:44:00.004+01:00

Äntligen är det riktig vinter. Igår kväll när jag gick till återvinningsstationen med tidningar och kartonger traskade jag över bron vid vårt upplysta vattenfall. Det är bara SÅ vackert. Och kallt. Äntligen. Det glittrade som av strössel i snön och knarrade när jag gick. I morse när jag gick till jobbet var det minus 15. Jag bara älskar det.

Imorgon bitti är det dags för prover. Titta vad fint om man knyter ett rött band istället för stasslangen. Nästan som en julklapp. Det blir en sån där lång dag på lab. när man ska kolla Cell-Septkoncentrationen. Tre timmmar typ. Men jag har en massa lektioner att planera så det går ingen nöd på mig. Vi hörs på fredag efter att jag varit hos Erland.

Mig och mig och mig och hela tiden jag. Vad trött jag blir. Hur är det med er. Har ni det bra eller kan jag göra något för er? Behöver ni något lagat, låna någonting, lite uppmuntran, lider ni av något jag kan hjälpa er med, en hylla som behöver sättas upp, en sill som behöver läggas in. Det är bara att säga till. Kan jag så hjälper jag till.

OM MAN KOMMER...

2008-12-08T23:18:00.007+01:00

...traskandes Rörgatan fram och bestämmer sig för att göra ett besök på nummer 40 så möts man av en doft av glögg, pepparkakor, knäck och målarfärg när man stiger in. Detta är ett tecken på att här ligger vi inte på latsidan.

I detta annars så välstrukturerade hem har så gott som allting havererat. I alla fall om vi snackar teknik. TV:n bor fn hos reparatören i Helsingborg på obestämd tid. Klaras tredje par hörlurar har brustit i själva tåten. Hennes bankkort funkar ej så hon kan inte ta ut pengar. Lagomt fiffigt så här strax före jul. Man har tagit bort kontanthanteringen på bussarna men det går ej att fylla på korten på nätet fast det ska gå. Klaras "dongel" , grejen som gör att det går att surfa mobilt, bor också hos en reparatör. Alltså tar hon min "dongel". Allt detta får som konsekvens att jag kan inte resa med buss, inte titta på TV, inte surfa på nätet före halv tolv på kvällarna.

Resultatet blir att kreativiteten vaknar till liv som förr i världen när jag var ung. Så i helgen var jag ju, som ni flitiga läsare redan lagt märke till, på IKEA och köpte mig två korgstolar som ska matchas till den vackra Karl-Johansoffan som ska få bo i köket på Hemsön. Efter ett par omgångar med färg och lite sypyssel förvandlades de obehandlade IKEA-stolarna...
...till en något mer personlig Ördellsk variant. För er som planerar att penselmåla korgstolar kan jag bara berätta att det åtgår ungefär dubbelt så mycket färg som man tror och dessutom tar det en evig tid innan man kommit åt alla små springor och krumelutter. Fast jag tycker det blev bra.

Ikväll har jag städat ur Klaras rum (fast det mesta har hon städat själv i fyra! dagar) så det är klart att börja måla i morgon. Vitt vill hon ha nu. Med röda och svarta detaljer. Det får bli så. Och så har jag en intressant idé om en folkloreklänning men jag hinner nog inte få den färdig till personalfesten på torsdag. Och på fredag ska jag till Doktor Erland igen. Hm, då måste jag nog ta proverna på torsdagmorgon för jag tänker nog dricka både glögg och vin på festen. Tjipp.

YES!!

2008-12-04T23:19:00.004+01:00

De funkar. Pardörrarna som jag byggt alldeles själv i Toves källare. Går att öppna och går att låsa. Och inte regnar det in en endaste liten droppe trots att det spöregnar.

Den lilla tomten får vakta till jag kommer åter.

FROM THE BOTTOM OF MY HEART

2008-12-04T23:09:00.002+01:00

50:- räcker för att vaccinera lika många barn mot polio eller 25 barn mot mässlingen, en sjukdom som är dödlig i andra delar av världen. Alltså säljer jag alla hjärtana för 50:-/styck och sätter in pengarna på UNICEF:s vaccinationsfond. Har dessutom sytt över trettion nya hjärtan ikväll så med lite tur säljer jag över femtio hjärtan. Så kanske 2500 barn kan få bli vaccinerade lagom till jul. Jag lägger ut insättningskvittot på bloggen nar alla är sålda.

BLIXTHALKA OCH LÅGKONJUNKTUR

2008-11-30T17:48:00.005+01:00

I går, lördag, passerade jag IKEA för att bunkra lite saker inför jul. Ni vet, 100 värmeljus för 19:-, 60 ljus i 100% stearin för 70:-, julklappspapper 3 rullar för nitton osv. Döm om min förvåning när jag efter att ha passerat butiken på tio minuter finner en kö som det sedemera tar 60 minuter att ta sig igenom. Eftersom jag hade skjuts gav jag inte upp. Som jag stog där vände sig damen framför om och började helt spontant gapskratta. Ja, verkligen skratta rakt ut. "Titta, sa hon" och blickade ut över kön som sträckte sig långt bortom ljusavdelningen, "De säger att det är lågkonjunktur i Sverige. Svenskarna kommer aldrig att fatta hur bra de har det. Passar du min vagn så går jag och hämtar glögg och pepparkakor åt oss". Det som verkligen ger något här i livet är möten.

Idag har det, trots första advent, rått rent okristlig blixthalka. E4 söderut har varit avstängd, E14 österut likaså pga trafikolyckor. Sundsvalls enda kontakt med omvärlden är norrut och dit vill jag inte. Men jag hade gärna velat till Klara som står på skyltsöndagen och säljer knäck inför skolresa. Och jag hade också planerat att ta mig till barnbarnen och julpyssla. Av detta blir intet. Lyckas trippa halvvägs till bussen då en granne kommer och säger att alla bussar är inställda. De kommer inte upp för backarna. Bara att vända och försiktigt, försiktigt trippa tillbaka hem.

Hm. Vad ska jag göra? Det går ju inte bara att vara still och läsa en god bok. Jag tar nog och målar om hyllan och spegeln i badrummet. Sagt och gjort. Men - det tog ju bara en halvtimme. Nu då. Blicken faller på ett prickigt tyg. Tyg, så ska jag ju göra. Sy ska jag göra. Men vaddå? Såg några käcka prickiga hjärtan i något vulgärt heminredningsmagasin och, ja ni vet ju hur jag gillar att "spara". I magasinet kostade de 69:- styck. Alltså; ju fler man gör desto mer sparar man...

...några timmar senare är 16 hjärtan sydda, stoppade med vadd och försedda med små chicka rosetter. Se där 1104 kronor i ren förtjänst. Men vad ska jag ha dem till. Jag kan titta på dem medan jag skriver rättningsmall till tentan i psykiatri.

GLAD FÖRSTA ADVENT PÅ ER ALLA!

TACKA VET JAG CHEVA AVALANCHE

2008-11-29T18:44:00.006+01:00

En liten flicka med stor bil.
En av mina allra bästa kamrater Christina har en hyvens karl som lånade ut "Avalanchen" över en dag. Alltså kom dörrarna till Hemsön och bröderna Bräder ryckte ut för att mäta in vinklar och lutningar och annat som behöver mätas när dörrar ska sättas i. Hur det gick? Det får ni veta när helgen är över.

Alla undrar vad jag ska ha på loftet. Tomtar så klart!

TJUVSTART

2008-11-23T19:27:00.002+01:00

Eftersom Klara är hos sin pappa nästa helg så tjuvstartade vi adventspysslet. Superstorstädning hela dagen och sen julpynt. När allt var klart bakade vi julcupcakes med kanel, ingefära, kardemumma och nejlikor med vaniljglasyr. Ett eget påhitt som blev himmelskt. Och så glögg till det. Mmmmm! I morgon väntar starten på ytterligare en intensiv arbetsvecka. Så här länge har jag nog aldrig varit utan läkarbesök efter transplantationen. Börjar snart luta åt två månader. Men det lär väl komma en kallelse endera dagen. Ha det så bra alla som är med mig (någon med släp?).

NYCKELN TILL FRAMGÅMG...

2008-11-22T16:19:00.004+01:00

...får vi hoppas att detta är. Ett handgjort lås från Eskilstuna låsfabrik efter gammal förlaga. Nu kan dörrarna göras alldeles klara och monteras snabbt som ögat. Jag mutar vem som helst som vill hjälpa mig.

Dörrkransen är ombyggd och guldstjärnor är utbytta mot kottar och talgoxar. Lite rustikare liksom. Vad det nu egentligen spelar för roll i välfärdssverige.

Välfärdssveriges kapitalister har lyckats lura mig igen. Storbilds LCD-TV:n som jag var så stolt över lider uppenbarligen av ett syndrom som uppfanns på 60-talet och som kallas "inbyggt slitage". Detta innebär att, eftersom man märkte att det var alldeles för bra kvalité på kapitalvaror så höll de alldeles för länge och man fick inte sälja tillräckligt. Då var man så beräknande att man byggde in vissa metallegeringar som egentligen inte passar ihop, dvs det ena materialet tunnar ut det andra enligt väldigt precisa och uträkningsbara processer. Alltså tillförde man precis så mycket av fel metall så att uttunningen av materialet pågick precis så länge att garantitiden gått ut när skadorna av förtunningen uppstog. Lurigt va´?

Garantin på min TV gick ut i augusti och nu i november ser bilden ut så här. Det kan vara kul att vara lite psykedelisk ibland. Passar bättre med Jimi Hendrix än med valutakris om man säger så. Fast här väntar vi på att idol ska börja. Och konstigt nog var bilden helbra när de bästa artisterna sjöng dvs Kevin, Robert och Anna.

Trevlig helg. Har ni stor bil eller dragkärra så sitt inte hemma och tryck och låtsas som ingenting. Jag kan bjuda på lamm och rödvin efteråt.

SÖNDAGSLUGN

2008-11-16T15:21:00.004+01:00

Jag älskar mina barn. Jag tycker mycket om mina vänner och uppskattar dem högt. Men så underbart skönt med en helg alldeles utan måsten, alldeles ensam med tankarna ifred och tiden alldeles fri. Det är faktiskt den första helgen sedan i juni som varit så lugn. Annars har jag ju kastat mig iväg till Hemsön så fort det funnits en minut över de helger Klara tillbringat hos sin far.
På lördagen sov jag ända till åtta. Klev upp och tände levande ljus i köket och åt frukost sakta och länge och läste inredningsvulgära kolorerade magasin. Promenerade runt Sidsjön och gick sedan hem och sydde kläder och kuddar till soffan som jag sågat av benen på när jag dumpit i backen. Soffan som jag f ö köpte på Blocket för 300:-. Gick förbi Maria och Gusti och blev bjuden på första Sidsjö Trädgårdscafées äppelkaka med vaniljsås. Den var lika himmels som förr. Traskade hem och lagade en fantastisk middag med mango, avicado, chevre, plommontomater, vitlöksalami, tzatziki, klyftpotatis och ett glas finaste rött till.

Söndagen klev jag åter upp åtta och började med att sätta telefonen på ljudlös. Frukost till Tilde och frukost-TV. Solen sken så vackert i den gnistrande snön som fallit under natten. Städade altanen och plockade undan allt somrigt i reklampauserna. Traskade sedan ut i skogen och plockade granris (måste ha glömt sekatören under någon gran) och gick hem och pysslade och pyntade. Två anspråkslösa kransar till, ja ni vet vad, pardörrarna på Hemsön och...

...en inte särskilt snygg ruska till ytterdörren. Jag bygger nog om den till 1:a advent. Tar bort guldstjärnorna och sätter dit äpplen, nypon och kottar istället. Veckan som kommer innebär planering inför kommande teorikurs som ligger precis över jul, nyår och trettondagen. Inte särskilt listig placering av en universitetsutbildning men det ligger långt över min beslutandenivå. Men det blir party också, och party älskar jag. Ikväll tittar kamrat Myran förbi. Imorgon, måndag, är det middag hos kamrat och före detta kollega och granne Christina. På torsdag är det middag på lokal med kamrat Kristine, på fredag är det obligatorisk restaurangmiddag med Klara och på lördag har arbetskamraten Evelina 30-årsparty. Och dessutom MÅSTE jag bara ta mig till Hemsön med dörrarna. Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt. Finns det någon därute i etern som har dragkrok och vill hjälpa till...?

FAVORIT I REPRIS

2008-11-16T08:59:00.005+01:00

Dörrbygget går frammåt, lite sakta av orsaker som jag kommer till. Men ganska hyfsat blir det nog med svarta hakgångjärn. Väldig skillnad i bild- och färgkvalité på bilder tagna med mobil resp. kamera. Nedanstående bild är tagen med mobilen och...

...den här med kameran. Färgen är inte riktigt rättvis, det ska vara guldockra. Men gissa hur många långa promenader och marknadsundersökningar som behövdes för att hitta rätt lås...

...ett utanpåliggande (på insidan) kammarlås för pardörr hittades slutligen på http://www.kulturbeslag.se/ helt utan promenad.

Avbrottet i snickrandet berodde på en liten incident. I tisdags morse var jag på väg till sjukhuset för att träffa kollegor och vara med på en invigning. 07:40 går jag hemifrån och Rörgatan fram. Det är underkyld och otroligt halt. Jag går med små myrsteg så försiktigt, så försiktigt. Strax före korsningen mot S:a Allén blir jag passerad av en EU-moppe och hinner se att föraren rättar till sina hörlurar under hjälmen. Vedrbörande hinner dock inte se den bil som kommer från höger innan han/hon svänger vänster och åker alltså lyckligt ovetande därifrån. Det som händer är att bilen tvingas bromsa in och glider på tvären i halkan rakt mot mig som är helt chanslös. Får en puff i höger sida och tappar naturligtvis helt fotfästet i blixthalkan och far i backen med en rejäl smäll. Det bara sjunger i huvudet och kraschar i armbågen. Föraren blir alldeles förskräckt och kliver ur och undrar om hon ska köra mig till sjukhus. Men jag försäkrar med en dåres envishet att det gick bra. "Jag är inte skadad, har aldrig varit sjuk och kommer aldrig att bli dålig". Så hon kör vidare och jag fortsätter promenaden mot sjukhuset...tre steg...sen känner jag att så himla bra var det nog inte. Vänder och går hem. Då sätter chocken in. Kommer ingrinande och skrämmer slag på Klara som just ska till skolan. "men åk till sjukhuset då" förslår hon. "Aldrig i livet", grinar jag, "jag har varit alldeles för mycket på sjukhuset på sistone och de gör ändå ingen ting"!!! Lägger mig i soffan en stund men det är så tråkigt så jag kliver upp och sågar benen av en kökssoffa till torpet som är för hög. Sedan går jag upp och"googlar på commotio (hjärnskakning) på "internetmedicin". Vad gör man på sjukhuset. Jo, man får vila, puls och blodtryckskontroller, vid medvetandesänkning eller stark huvudvärk och mycket kräkningar ska man vara generös med CT-skalle (skallröntgen). Hm, jag äter ju läkemedel som reglerar både puls och blodtryck. Pulsen är fö 62 och jämn och fin. Inga kräkningar, ingen huvudvärk och ingen medvetandesänkning. Då kan jag nog traska vidare. Hinner till invigningen klockan elva, går och äter lunch med mina kollegor. Men sen vill jag allt hem och vila och måste nog medge att lite omtumlad har jag allt varit sedan dess. Och en spricka i armbågen är jag alldeles säker på att jag har. Vad gör man åt det enligt "internetmedicin". Blott ingenting.

DE SKJUTER VARGAR...

2008-11-08T21:50:00.007+01:00

I en annan tid, i ett annat liv lyssnade jag mycket och ofta på Fria Pros vinylplatta med sånger av Vysotsky:
http://www.youtube.com/watch?v=vCby7C8Aea8&feature=related
Det var väldigt längesedan och mycket, mycket har hänt sedan dess. I torsdags bjöd jag Tove, min äldsta lilla flicka som fyllde 33, först på restaurangmiddag och sedan på en föreställning med Dan Fägerqvist när han sjunger Vysotsky. För ett ögonblick stannade blodet i ådrorna, andningen upphörde, blicken naglades fast vid hans intensiva blå ögon och det enda som nådde sinnet var hans starka, nästan aggressiva stämma. Tiden stog absolut stilla i en timme som var magisk. Allra mest förtrollande var "Klippklättrerskan".

För övrigt, för att återgå till den absoluta vardagen, är det mycket konstigt att jag inte går ner ett gram i vikt. Jag äter inte ett milligram socker efter senaste blodsockret som låg lite högt, går minst 10.000 steg om dagen i ett rasande tempo för att hinna allt. Traskar med min lilla svarta kompis, hit och dit, över stock och över sten. Är man observant kan man se mig någonstans mellan Bygg-Max och Bauhaus med brädor, färg eller annat snickerigrejs. Så här ser den lilla svarta ut i vid en hållplats i Birsta väntandes på buss 88 någon gång i helgen.

Det som gäller nu är att få dörrarna klara till torpet innan yrsnön börjar driva på Prästhusslätten. Jag vet att ni är många som misstror min förmåga och jag tänker inte vidhålla att jag kan snickra ett par pardörrar i en källare åtta mil från själva dörröppningen men jag tänker ändå försöka. Här ligger de båda dörrbladen precis målade i guldockra.

En liten detalj av ena hörnet. Se så fint listade de är runtom. Med svarta hakgångjärn och ett kammarlås kan det nog bli himla pittoreskt. Om de passar i dörröppningen...

GLAMORÖST YRKESVAL

2008-11-03T08:53:00.003+01:00

Ska bli sjuksyster jag, tra la la.

syster är säker tjusigt att va´,

jag ska glittra och le,

som en strålande fe,

jag det ska lilla jag tra la la...

...fast kanske inte just den här veckan för den är proppfylld med examinationer. Detta innebär högar med uppgifter att läsa igenom och bedömma. De flesta är väldigt välarbetade och lärorika och så är det ett fiffigt sätt att bli uppdaterad eftersom varje student måste ha minst två aktuella referygranskade forskningsartiklar med i sitt arbete. Det mest inspirerande är examinationsseminarierna där grupper om fem studenter åt gången redovisar sina examinationsuppgifter med efterföljande diskussion, reflektion och analys.

Glömde kameran hemma i helgen när jag for till Prästhusby. Men har inte legat på latsidan. Golvet är numera fuktmätt. Ingen fukt i trossbotten. Gud så skönt. Så nu är golvet i halva huset lagt, det är vitlaserat och dessutom vaxat. Mycket lyckat om jag får säga det själv. Dessutom är det grävt och nedlagt en elledning så nu ska det nog lösa sig på något finurligt vis och ännu listigare om man monterar en sådan här: http://www.intectra.se/pdf/PBLGSMMINI-0708.pdf. Och så är dörrarna snart klara. Det blir otroligt spännande att se om de kommer att passa.

Fick svar på "cytomegalvirusprovet" idag. Negativt. Då är det väl bara en ytterst vanlig "bondvirus" jag går och drar på.

GÅRDAGENS PROVER

2008-10-28T19:15:00.002+01:00

Hb 121, Krea 134, CRP 2.
Dvs bara fin fint trots lätt feber i kroppen.
Hoppas på ett negativt CMV-prov (cytomegalvirus, det jag blev så fruktansvärt sjuk av i april). Svaret kommer i slutet av veckan.

MOTKRAFTER

2008-10-28T08:23:00.008+01:00

När jag sitter vid mitt arbetsbord och skriver på datorn har jag en bedårande utsikt över hela Fagerdalsparken med sitt brusande vattenfall och makalösa kvällsbelysning. Alldeles precis utanför fönstret växer denna rönn. Se, så fin den är med alla röda klasar. Det var i förrgår, sedan kom sidensvansarna. Idag när jag tittar ut finns inte ett enda rönnbär kvar i någon av alla rönnarna här omkring. De kommer i tusental ungefär samma dag varje år och mumsar inför sin färd söderut. Läste i lokaltidningen att i Härnösand hade de blivit berusade och dött av rönnbären vid Landgrensskolan. Hittar dock inga nedfallna sidensvansar här omkring.

Motkrafter:
1. Hade beställt 10 liter Kulturhantverkarnas ljusröda slamfärg i augusti för att måla de ställen på fasaden som saknade färg. Har väntat och väntat och väntat och ringt. Till slut i oktober kom den. Frågade kollegan Lisbeth som bor alldeles nära färgaffären om hon kunde hämta den på väg till jobbet. Inga problem. Går ner till bankomaten för att hämta ut pengar till henne. Försöker först med 900:-, "Ingen kontakt med din bank", försöker med 800:- och samma besked igen. Får inga pengar den vägen. Går upp på rummet igen och ska överföra pengar via datorn till hennes konto. Då är båda summorna dragna. Tusen telefonsamtal och fem dagar senare är ordningen återställd på kontot. Så här ser torpet ut i höstskrud, inte riktigt färdigmålat.

Motkraft 2.

Dagen efter kommer Lisbeth med färgen. FEL färg. Helt vanlig falurödfärg och den har de haft mage att ta 790:- för!!! Den kostar 280:- på Coop. Ringer upp färgaffären. "Ja men, Kulturhantverkarna hade helt slut på sin färg". Ja, men ring och säg det då. Och ta betalt för rätt produkt. "Ni får omedelbums komma hit och hämta färgen och lämna tillbaks pengarna för jag har ingen bil". Ringer därpå Kulturhantverkarnas fabrik i Sickla. "Den färgen har gått ur produktion". Jabiss. Men varför inte meddela det när man beställer till ett helt hus, att det inte kommer att gå att måla mer. "Men du kan ta Falurödfärg ljus, det är samma färgnummer på den som våran slamfärg". Ja, ja. Så när killen från färgaffären dyker upp och ska hämta färgen så säger jag att jag måste behålla den men vill ha minst 500:- tillbaka. Det får jag samt en ursäkt. Det visar sig dessutom att den färgen täcker mycket, mycket bättre och kostar 1/3 av priset. Snacka om att ha gått på en grej. Så här fint blev det färdigmålat med alla fönsterfoder på plats och stegarna bortplockade. Inga fler takvandringar i år.

Så här ser Hary ut som sprungit omkring som en vessla på taket och skruvat vattbrädor och vindskivor som en trimmad iller. Jag utlyser härmed en gissningstävlan på hans ålder. Första pris blir en antirynkkräm.

Motkraft 3.

Det börjar bli lite kallt och mörkt nu när vintertiden börjat gälla. Det innebär att arbetstiden minskar i torpet så jag måste ha el för att se. Kontaktade Myrans braiga elektriker men han hade inte tid så jag letade efter elektriker på Eniro. Behövde ju bara lite el för bygget, inget märkvärdigt alls. Hans nota slutade på ca 50.000:-!!! Då skulle HEMAB ha 19.000:- i anslutningsavgift för ett litet torp på ofri mark utan rinnande vatten och bara en kamin för uppvärmning. Jag utlyser en tävling till: Tips på hur jag ska få el på et billigare och enklare sätt. Alla förslag är välkomna, från att stjäla till kostnadseffektiva lösningar på sol och vind.

Motkraft 4:

De som följt mig på bloggen vet att jag är en bussåkande kvinna. Tar ju bussen till Birsta för att köpa det jag behöver på Bygg-Max och Bauhaus. Transporterar hem det på min fiffiga lilla kärra för vidare transport med tre bussar och en färja till Hemsön. Nu håller jag ju på att bygga nya pardörrar eftersom de fantastiskt fina 1700-talsdörrarna inte håller regnet ute. Bygger de av råspont och pärlspont. Jag tror det ska gå bra fast alla olyckskorpar kraxat "Du kan ju inte bygga dörrar". Då känner ni inte mig (men vi ska inte ropa hej förrän de sitter på plats, en hel del fel har ju faktiskt gjorts i detta bygge). Hursomhelst, så är det nio brädor i paketet istället för 10 (som precis skulle räcka) så det är bara att kosta på sig ytterligare bussresa i pengar och tid för en dj-la bräda.

Motkraft 5:

Får en dag förra helgen hjälp av snickaren Bruno att köra ner golvbrädor som ligger på ett släp i vagnslidret. Passar på att rådfråga den duktiga snickaren hur jag ska göra när jag lägger golvet. Får mycket tips och råd det ska nog gå bra. Passar på att berätta att jag inte kan lägga golvet innan jag har gjort nya dörrar eftersom det regnat in vid ett tillfälle. Han tittar på golvspånskivans fuktfläckar och säger: "Har du kollat att det inte gått ner i trossbotten. Det måste du för annars möglar gullfibern och allt blir förstört. Det torkar aldrig. Så är det blött där så måste du ta upp golvet och slänga gullfibern och låta träet torka (hur gör man det utan el?) och lägga in ny isolering och göra nya reglar och lägga på ny golvspånskiva." Jabiss. Mitt akuta problem är var man får tag på en fuktmätare utan att be en kille komma ut och mäta till en kostnad av tusen och åter tusen kronor.

Motkraft 6:

När karlar bygger hus berättar de stolt för alla som vill höra. "Jo, jag håller på och bygger nytt, vet du! Ja, Nisse var ut och fixade elen, hade gjort nåra jobb åt honom tidigare. Och så kom Kalle, rörmokarn som är granne och kopplade in diskmaskinen och bubbelbadet, vi sitter ju i samma styrelse vet du. Känner´ru Olle, han med sky-liften, himla praktiskt när vi skulle lägga taket" osv., osv medan lilla frun glittrar bredvid och berättar för vänninorna: "Vi flyttar in till jul för Kurt har ju byggt villan ALLDELES SJÄLV!" Vänninorna: "Men GUUD, den som ändå hade en så händig karl."

När jag bygger hus (54 år, njurtransplanterad, 3 operationer under ett år, ensamstående morsa utan körkort) och släpar virke, färg, lim, verktyg, mat för tre dagar osv på bussen får jag höra: "Men du kan ju inte säga att du byggt det själv!", "Som man bäddar får man ligga.", "Vad ska det vara bra för, har du inte tillräckligt mycket att göra som du har det?" osv., osv.

Sedan jag var tio år har jag drömt om ett litet rött torp. Jag har varit ensamstående större delen av mitt liv, har haft hemmavarande barn sedan 21 års ålder, har haft tonårstjejer kontinuerligt i 20 år, alltid jobbat heltid, drivit det ena projektet efter det andra, läst in akademiska poäng på löpande band när jag var som sjukast. ÄR DET KONSTIGT ATT JAG VILL BO I SKOGEN OCH HA LITE LUGN OCH RO INNAN JAG DÖR? Och jag har ingen "händig karl". So....

Idag sitter jag fö hemma och jobbar (skriver detta på min förmiddagsrast, har jobbat sen 06:45) eftersom jag har något sjukt i kroppen och ytterligare nedsatt motståndskraft. Var på lab. igår och tog lite prover för att kolla att det inte är något allvarligt. Har många kollegor som är sjuka och snörvliga och som går till jobbet ändå. Jag kan inte riskera att bli ordentligt sjuk med tanke på att jag nästa vecka har massor med examinationer och jag har inte lust att betala deras sjuknärvaro med min sjukskrivning.

Tycker ni att jag låter ovanligt gnällig och trist. YES! Det är jag.

TIDEN GÅR SÅ FORT.

2008-10-16T21:40:00.005+02:00

I morgon är det fredag igen. Det är inte klokt. Det känns som det var igår det var helg. Det blev en väldigt intensiv helg. Lördagen började jag med att göra klart alla examinationsuppgifter eftersom det snart kommer ett gäng studenter till och examinerar och jag tycker inte alls om att ha saker hängande över mig. Just av den anledningen gjorde jag även en mängd instuderingsfrågor utifrån den nya kurslitteraturen. Sedan en snabb sväng till Hemsön för att måla takstolarna en andra strykning och resten av väggarna. Så här fint är torpet i höstskrud.

Sedan fortsatte jag till min kollega Britt och fick både fantastisk fisksoppa och goda råd inför dörrbygge av hennes man Bosse. På söndagen kom barnbarnen på morgonkvisten så vi pysslade och jag delade ut Londonpresenter. På eftermiddagen gick vi på bio och såg "Mamma Mu" men vi var nog överens om att vid nästa biobesök blir det "Madagaskar II"

Det är så konstigt i våran släkt, alla ska jämt göra till sig så fort de blir fotade. Det är genetiskt från de här barnens mormorsmormor.

Till sist blev det i alla fall en riktigt rar bild på de två små smultrongurkorna.

I helgen som kommer blir det montering av vindskivor, kanske lite lockpanel, i bästa fall yttre fönsterfoder på gavelfönstren men hursomhelst ska innertaket strykas ytterligare en gång. Har jag tur och skicklighet kan jag börja med golven. Naturligtvis kommer en liten rapport.

I HÄLLANDE REGN...

2008-10-07T19:08:00.008+02:00

...anländer vi, jag och pappa Harry till Prästhusby. Öppnar dörren till torpet och nej...stora sjöar innanför dörrarna. Något måste göras akut. Skruvar fast och sprutar enorma mängder silikon i ena dörrbladet och isolerar kanten till det andra med bautaisolering till bildörrar. Men en ny utanpådörr måste göras. Kan jag det? Utan minsta lilla glugg i molntäcket måste hängrännorna monteras. Är det någon som vet hur det känns inne i ärmarna, där liksom mellan huden och tröjan, när man arbetar med armarna rakt upp i några timmar under en öppen sky. När detta är fixat far Harry åter till stan och jag polemasar på Hemsön i min ensamhet.

Det blev alldeles för fuktigt och kallt att vara ute men i detta bygge finns saker att välja på. Innertaket har tidigare blivit vitmålat så nu får takstolarna bli ljusgrå så de grundas på lördag och färdigstryks på söndag. Efter det är det väggarnas tur att laseras vita med ett tunnt lager linoljefärg. I skarven mellan tak och vägg blir det en skum kant trots att det ska vara en list där. Kom precis på att det blir nog himla bra att gömma en sk "raggarslang" (belysningsslang på metervara) där bakom så den får lysa upp mot taket.

Jag funderade länge på vad jag skulle göra med mineritskivan bakom kaminen, som var ful och smutsgrå. Så plötsligt fick jag en snilleblixt. Gick ut och hämtade sand och hällde i den kvarvarande matta takfärgen och målade, och vips, såg det ut som en putsad mur. Det är väggen på ett litet hus i huset. Visste inte hur jag skulle fixa taklösningen på den lilla skrubben bakom kaminen. Hade jag dragit väggen rakt upp mot taket hade den blivit över tre meter hög. Jättefult. Hade jag gjort ett alldeles rakt avslut hade det blivit som en kub. Också jättefult. Då fick det bli ett litet tegeltak med mossiga pannor. Jättefint!

På lördagkväll stog regnet som spön i backen (och hela vägen blev full med dränkta grodor) så jag gick in på logen och målade 78 täcklister (tack Myran för att du har en loge som jag får använda). Det tog så lång tid att det var alldeles bäckmörkt när jag skulle gå tillbaks till huset. Så mörkt visste jag inte att någonting kunde bli. Trevade mig fram i mörkret. Lite äckligt med tanke på alla slemmiga grodor.

Så på söndagen kom kamrat Agnetha och hälsade på med himmelsk hembakad sockerkaka med kaneläpplen i och små andra kakor med smörkrämsfyllning, precis vad en kroppsarbetare behöver. Det blev det en stunds uppehåll och de sista små fröna blev sådda i högen där alla växter är jordslagna för vinterförvaring och vidare utplantering till våren. Liljor, rosenbuskar av olika sorter, nävor och fantastiska stockrosor.

Så var ännu en arbetshelg över och 18:00-färjan tar oss över. Mig och Agnetha. Men jag måste kvickt tillbaka och fixa dörren så snart det går.

På måndagen var jag hos Dr Erland. Allt var status quo. Krea 140, kalk 4,3, blodsocker 6,6, Hb 123 och blodtryck 130/80 (hade stressat som en trimmad iller innan det togs men rätt hyffsat ändå). Lite låg koncentration på Cell-Sept så den höjdes med 25%. Nytt besök om två månader med hela provartelleriet, typ nio rör. Fast nu har kärlen läkt så nu går de finfint att sticka i.

VAD KÄRLEK ÄR...

2008-10-07T10:30:00.005+02:00

Klicka på länken:
http://youtube.com/watch?v=oiGKWoJi5qM&feature=related

ÅTER FRÅN LONDON

2008-09-27T12:11:00.019+02:00

Söndagmorgon den 22 september tar Klara och jag vårt pick och pack och traskar ner till tåget för att möta Moa som redan varit där en timme av rädsla att missa detsamma. Anländer till Stockholm omkring halv två, checkar in väskorna på Åhléns och värmer upp med en liten shoppingrunda innan London. Åker sedan ut till Arlanda stad och sover på Choisehotel till klockan fyra för transfer till flygplatsen. Sedan startar det eviga letandet och traskandet som alltid när man är ute och flyger. Framme på hotellet i London ca tolv, engelsk tid. Då har vi varit resande i precis 11 timmar. Naturligtvis inleder vi med fish and chips till lunch.

Vi bor fantastiskt fint på Inverness Terrace. Ett område i West End, Notting Hill alldeles mellan Bayswater och Paddington och mittemot Hyde Park. Så efter lunchen tog vi en promenad i parken och utforskade därefter närområdet upp mot Portobello Road med alla sina små butiker med de mest fantastiska saker. Handmålat kakel som vi bara föll i trans över, antikvitetsaffärer med makalösa små statyetter, textilier, plåtskyltar i original och naturligtvis massor med små, små klädaffärer. Men mest av allt insöp vi atmosfären. Notting Hill är verkligen precis lika fint och lika engelskt som i filmen. Och britterna är verkligen precis så trevliga som det sägs.

Efter att ha varit upp från fyra på morgonen och sedan traskat i många timmar var vi helt slut. Det blev en tidig kväll. Moa och Klara sover skavfötters i bäddsoffan. Själv fick jag dubbelsängen på loftet i våran fantastiskt fina, fräscha studio med pentry och balkong.

Vår entre är den som ligger precis till vänster om trädet. Troligtvis har någon köpt upp samtliga hus på båda sidor om Invernesse Terrace och gjort studios av dem. De hyrs ut antingen per natt eller för längre tid, upp till tre månader. Vi förstog att det är många som regelbundet åker till London i arbete eller affärer som bor här. Allting var helt nyrenoverat och höll en mycket hög standard och var dessutom väldigt billigt. Vi rekomenderar verkligen http://www.london-house.com/

Om ni lägger märke till fönstret alldeles längst till vänster (vilket är vår allra närmsta granne) så bodde faktiskt Adrian Grenier där. Ni vet han den lockige i serien "Entourage" eller JC-reklamen. Han blev alldeles betuttad i mina fina flickor.

Ja, ni förstår ju att det fanns all anledning att göra sig vacker.

Andra dagen började vi med att ta oss till Oxford circus för att leta upp de engelska trendbutikerna Top Shop och Urban Outfitters. Redan här började jag känna mig lite konstig i kroppen men trodde det berodde på att jag snubblat dagen innan och dånat med huvudet rakt i backen. Men skam den som ger sig. Vi traskade vidare mot Piccadilly Circus via Carnaby Street. Åh, jag som trodde jag skulle få återuppleva sextiotalet men Carnaby Street innehöll mest ganska dyra märkesaffärer och förvånande lite kultur som påminde om hippietiden.

På Piccadilly Circus måste det ju så klart fotas lite som de turister vi var.

Vi traskade runt lite i kvarteren runt Piccadilly och gick sedan till Harrods. Ja, vad säger man. Naturligtvis var det en upplevelse att se alla diamanter, smaragder, diorväskor, klänningar för 100.000:-, julsaksavdelning på ca 1000m2 som var öppen året runt. Men jag tror att det liksom fastnade i halsen på ossa alla tre. Det var liksom överfödet och kapitalismen personifierat och det var inte särskilt trevligt. Klara som varit där förut ledde oss till matavdelningen, som hör och häpna var billigare än Östermalmshallen, och den, eller de var verkligen vackra. En avdelning för kött och fågel, en för fisk och skaldjur, en för grönsaker och frukt, en för godis och glass och en helt outstanding för bakverk och choklad. Kolonner och pelare och kristallkronor så långt ögat kunde nå.

När vi gick ut satt vi alla upplevelser i vrångstrupen när vi träffade på en liten grupp turistande japaner med kameror i händerna som vägrades inträde (det vara fotoförbud). Det kändes mycket olustigt.

Efter detta tog vi sedan bussen till Marble Arch för Klara ville gå på ett vanligt varuhus och jag visste att det fanns ett Marks & Spencer där. Men det var ju bara urtrist. Men det blev en hit ändå för tjejerna upptäckte två lågpriskedjor med ett jätteutbud, Primark och New Line.

Vid det här laget börjar jag undra om jag kanske fick hjärnskakning ändå för jag mår verkligen urrisigt. Klockan är omkring sju så vi köper sallad och smörgås på Pret och far hem och äter middag. Då bryter den ut: febern och förkylningen. Riktig frossa och jättedålig blir jag. Hade tänkt vi sulle hinna med lite kultur i all shoppingen och var inriktad på att gå ut och köpa biljetter till någon klassisk musikal eller rundvandring i Jack Londons spår eller något annat riktigt engelskt. Men inte en chans. Jag låg där jag låg.

Dagen efter var det tänkt att vi skulle börja med Camden Town för att sedan ta oss ner till Tower Bridge och vidare till de futuristiska kvarteren runt London Bridge. Jag kollade med tjejerna om de skulle kunna tänka sig att åka själva men det var helt uteslutet. Eftersom jag var på min första semesterresa på tre år var det bara att tanka Alvedon och hänga på, med reservationen att jag fick sitta på Pret eller Starbucks och dricka kaffe och läsa en bok. Det var OK.

Camden var en upplevelse just för att vi hade lämnat West End och hamnat i The Northern East of London. Mycket, mycket fattigare, slitnare, skitigare än centrala delarna. Hade jag varit frisk hade jag passat på att gå runt i kvarteren medan tjejerna var på Camden Market. Egentligen intresserar sådana här miljöer mig mycket mer än "finkultur". Här kunde man nästan känna dofterna och rösterna från Jack Londons beskrivningar av det fattiga East End i slutet av 1800-talet. På en skylt stog bl a något i stil med "Varje dag lämnas en övergiven baby på denna mottagning. Skänk lite pengar och stöd vår verksamhet". Alldeles bredvid satt en mycket trasig man med tom blick och en skylt i knäet "I´m hungry". Sådana gånger vill jag bara stanna och inleda ett samtal: "Hur har ditt liv sett ut? Hur hamnade du här? Jag kan inte göra så mycket för dig men är det något du vill att jag gör innan jag går härifrån och vi aldrig ses igen?" Jag skulle vilja gå in på mottagningen där förtvivlade mammor lämnar sina nyfödda bäbisar och fråga vilka mammorna är, hur ser deras liv ut och vad händer med bäbisarna. Jag skulle också vilja fråga vilket bistånd de är mest bekänta av. Vad kan jag göra från Sundsvall för att hjälpa?

Men inget av detta blev gjort för jag satt på ett Starbucks med feber men när jag återvänder, för det kommer jag att göra, då ska jag åter till Camden Town och ännu längre ut i förorten som vi åkte genom med transfern till Gatwick.

Sen for vi hem och flickorna for faktiskt ut i London alldeles själva på eftermiddagen. Förkylningen tog mig i fullständig besittning och kommande natt var jag riktigt, riktigt febrig.

Torsdagmorgon klockan tio skulle vi vara ute ur våran studio. Upp och hoppa klockan åtta. Yes! Det fanns Alvedon kvar i röret. Iväg med all packning till London Bridge . Äsch, det blev visst fel. Vi skulle ju till Tower Bridge. Men i feberyrsel tog jag lite fel. Det gjorde inte så mycket för Klara hade varit där förut och Moa fick fina bilder på både "majshus" och Tower Bridge och jag fick se Londons mest futuristiska kvarter som jag var mycket nyfiken på. Till Victoria Station för att reka hur vi skulle ta oss till flygbussarna. Där satt jag mig ner och rörde mig inte ur fläcken på tre timmar. Flickorna fick åter sköta sig själva.

Vi hittade transferbussen. Till Gatwick. Framme i god tid vid fem, planet gick åtta, trodde vi...

...Klara och Moa ser ut så här för att...

...ALLA turer är "Cancelled" eller "Delayed" och ingen vet någonting. Vi går till en informationsdisk och hör att när paret framför frågar om sitt plan så svarar värdinnorna att det snurrar i luften för det kan inte få landningsbesked. Om vårt plan vet de ingenting! Hursomhelst, 22:50 får vi "boarda" (då skulle vi ha varit hemma redan) men planet lyfter inte förrän 23:40. Det hade varit något generalfel på datorerna på Gatwick. Nästan fyra timmar försenade når vi Arlanda och omkring 4:30 dyker vi ner i sängarna som står färdigbäddade hos Per-Erik och Ulrika. Ni är ju bara bäst. Tack igen! Åh, igen!

Traskar ut i Stockholms city och är helt överens om att London var mycket trevligt med en avslappnad och prestigefri atmosför som vi inte riktigt kan känna i Stockholm. Går in på sushirestaurangen på Kungshallen och äter innan vi påbörjar sista etappen på resan.

Nu är vi alla mycket, mycket trötta och längtar efter våra sängar. Moa försöker sova under jackan men det är sånt liv i kupén så det är omöjligt.

Klara och jag är lyckliga över att snart vara hemma. Det har, trots feber och förkylning varit en mycket trevlig resa. Som de flesta resor man gör för första gången har den liksom tjänat till att kartlägga London i ens inre så att det inför nästa resa är lättare att prioritera och hitta en struktur för hur man ska förhålla sig. Nästa gång ska jag prioritera temavandringar såsom "I Jack the Rippers spår", "Harry Potter-vandring" och om det finns "Jack Londonvandring". Musikpubar och förorter kommer nog också att stå på agendan. Fast "Caribianfestival" i Notting Hill första helgen i september är nog inte heller helt fel.

Det jag inte visste om London är att tiden går mycket långsammare där. Vi var lika förundrade varje dag över att klockan inte var mer. Jag visste inte heller att det var så varmt - överallt. På hotellet var det nog minst 25 grader, i tunnelbanan omkring 30, ute omkring 20. Inte heller visste jag att det växer så mycket exotiska växter i England, kaktusar av massa olika sorter, palmer och många olika blommor som vi har som krukväxter. Att britter betraktas som artiga visste jag men att de är SÅ artiga och ytterst vänliga var en överraskning. Alla var mycket, mycket trevliga både mot oss och mot varandra. Överallt, vid bussar, tåg, på restauranger, i köer startade de små samtal med varandra.

Nu ska jag gå och fylla upp skafferiet sen ska jag lägga mig i sängen i två dagar och bli frisk för sedan väntar en mycket intensiv arbetsvecka.

Den sjätte oktober ska jag kolla mina värden och träffa doktor Erland. Då får vi se vad nya njuren tycker om att resa.

(Ledsen att det blivit lite svårt att läsa men det är helt omöjligt att göra styckesindelning)

HEJ IGEN!

2008-09-19T19:00:00.015+02:00

Ja, det var ju sannerligen ett tag sedan. Med tanke på att detta är en blogg som kom till för att beskriva resan från grav njursjukdom till läkning via transplantation får det väl ses som ett gott tecken att jag för tillfället inte har något att rapportera angående kroppens tillstånd. Jobbar som en trimmad iller men tycker samtidigt att det är både roligt och utvecklande. Det enda jag skulle kunna byta bort mitt lärarjobb mot vore att få arbeta som arkitekt. Redan som mycket liten ritade jag hus både två och tredimensionellt, med rördragningar och ventilation Alla som känner mig vet att jag ständigt går omkring med kreativa förändringsidéer i tankarna, antingen för den egen eller för bekantas del. Otaliga är de kök, badrum, stugor och annat som jag skissat på genom åren. Och nu äntligen - har jag fått bygga mig ett egenritat torp. Litet men tillräckligt stort att rymma hela min familj med barn och barnbarn och tillräckligt litet för att det ska vara rimligt att bygga nästan själv. Det kallar jag revanch - att på mindre än ett år gå från tämligen svårt kroniskt njursjuk till att jobba heltid och samtidigt bygga hus på Hemsön, åtta mil hemifrån, utan körkort med färjeförbindelse. Gissa hur mycket virke som transporterats med 201:an 8:25 från Sundsvall framme på Nybrogatan i Härnösand 9:10 för vidare promenad till resecentrum för transport med buss 518 9:30 till Strinningen. Hoppa av och så upp på färjan för att sedan hoppa på pyttelilla buss 519 vid Sanna och framme vid brevlådan i Prästhusby 10:10. Och gissa känslan när jag kliver av och ser...

...mitt lilla torp! Visst är det väl fint! I vänstra fönstret skymtar "Hemsöborna" av Strindberg, en present av kär väninna. Oj, upptäckte just bildbevis på att jag lånat Myrans skottkärra utan att fråga. Förlåt Myran.

De fantastiskt fina gröna pardörrarna är från Roslagen och härstammar troligtvis från 1700-talet. De skulle användas i konstnärsväninnans ateljé men visade sig vara för höga så de fick hamna på en ö i norr. Det är återbruk det.Mer charmiga än praktiska om jag får säga det själv. De är inåtgående vilket resulterade i att det regnade in längst ner vid tröskeln och i skarven där dörrbladen möts så en dag när jag kom efter en störtskur var det alldeles blött på golvet innanför. Men nöden är uppfinningarnas moder så med specialtillverkad tröskel (den svarta plåten finurligt profilerad med inbyggd trekantslist och transporterad med buss ända från Profilplåt i Lillhällom) och lister löngst ner som går utanför plåten rinner regnvattnet bort (får se hur bra det funkar vid drivsnö). Den nya längsgående utanpåliggande listen hindrar även den vatten. Allt detta av egen konstruktion. De två brädorna som går in mot dörren får snart sin förklaring.

Välkommen till Mormorstorpet! Fast av Fru Svanberg (som man får ringa till när man vill beställa bussen) som bor tvärsöver ängarna kallas det för "Lillnyjohanstugan" för det ligger granne med "Johanstugan" där Per-Erik och Ulrika bor. Självaste Johan har bott i himlen i bra många år. Följ med in...

Som ni ser har väggarna fått brädfodring. Egentligen är det ett vitoljat golv men bra pris och ändspontat så det blev ytterst lite spill. Nästa steg är att vitlasera den. Inget riktigt hem utan blommor i fönstren.

Ja, nu förstår ni vad jag har haft brädorna utanför dörren till. Ska man måla tak så måste man ju nå opp.

Det går faktiskt inte att låta bli att pynta lite fast det inte alls är klart. Ett levande ljus i skymningen gör susen för stämningen. Det gamla dörrbladet som skymtar i bakgrunden ska bli en hörngarderob. Har hela tiden jobbat målmedvetet på att det lilla torpet ska smälta väl in i miljön både ut- och invändigt så det får inte se alldeles nyproducerat ut. Helst ska man tro om något år när det vuxit upp runt omkring att det alltid legat där.

Och så en eld i spisen för att hålla värmen med hjälp av alla spillbitar. Jag kan ju inte gärna ta säckar med ved på bussen. Kaminen är numera besiktigad och godkänd av sotarmästaren som var en gammal bekant. Det visar sig förresten väldigt många vara. Anders som kör bussen t ex. Det är himla kul att få berättelser om hur många gamla Härnösandskamrater har det nuförtiden.

I septembersol med Hultomsberget i bakgrunden. Där stegen nu står kommer det till sommaren att finnas en vacker veranda i söderläge med bedårande utsikt.

Lite pyssligt på framsidan också så att det ser bebott ut. Inte för att Hemsön är särskilt kriminellt. Det skedde visst ett mord på 1800-talet och några sommarstugor vid vattnet lär ha haft besök av motorbåtsburen ungdom. Men det är ju så vist ordnat att man kommer ju inte från ön utan att måsta vänta vid färjan. Och är det några som har järnkoll så är det färjekarlarna.

Senaste åtgärden är ett nytt fönster eftersom jag var tvungen att snurra hela huset ett halvt varv då det visade sig vara sankmark där torpet först skulle ligga. Detta innebar att norrväggen plötsligt hamnade i söder...

...därför kommer det till nästa sommar också att bli mer fönster och en altan till höger. Ser ni att torpet ser ut som stugan i "Trollkarlen från Oz". Den liksom svävar över marken. Får se vad som händer när höststormarna sätter in. Fast jag tror att det är toppenbra med så mycket luft under huset. Ingen risk för fuktskador där inte.

En hoper blommor flyttades från en trädgård på Södemalm och klarar sig fint efter omplantering. Bl a kommer här att växa pampiga stockrosor till sommaren. En gåva från ytterligare en väninna och ännu ett gott exempel på återbruk.

Och här har visst en granne flyttat in...

...to be continued...

(säkert mer om hus än om njurar...eller kanske om London. Jag, Klara och Moa åker dit på söndag. Moa vägrar prata engelska, Klara kommer att gapskratta när jag pratar så det blir väl hon som får sköta snacket. Vi ska bo i Notting Hill alldeles i närheten av Portobello road och den blå dörren från en känd film. Hugh Grant - here I come! )

LÄKARBESÖK

2008-08-29T13:43:00.002+02:00

Idag när jag kom upp på njurmedicinmottagningen kändes det verkligen längesedan. Från att nästan hela första året efter transplantationen gått på kontroll minst en gång per vecka har jag inte varit där sedan början på juni. Jo, någon gång mitt i sommaren tog jag kalkprover för att kolla värdena efter bisköldkörteloperationen.

Hursomhelst; allt väl. Blodtrycket 100/80 och pulsen 58, som en tränad elitgymnast. Hb 121 fast jag slarvat lite med Aranespsprutorna och tagit dem v.a. vecka istället för varje. Men jag har duktigt druckit Blotsaft och juice vilket gissningsvis toppat blodvärdesnivån till den bästa på länge. Krea aningens högt på 141, kanske beroende på lite för höga koncentrationer av immunmedicinen Sandimmun så den sänktes lite. Koncentrationen av Cell-Sept kontrollerades också men svaret hade ännu inte kommit. Fortsätter med cortison och Pantoloc för att skydda magens slemhinnor. Fick också ett intyg på mina mediciner för att visa i tullen när jag och Klara och Moa åker till London den 22 september.

Nästa doktorsbesök i början av Oktober.

PERSONALDAGAR

2008-08-23T19:44:00.005+02:00

Så har då arbetet kommit igång med besked. Som om inget hänt har det gått ett år drygt efter transplantationen och jag jobbar som aldrig den. Praktikplatsbekymmer varvas med introduktion av nya kollegor och revidering av kursplaner. Nu senast har vi, Institutionen för Hälsovetenskap, varit på personaldagar i Tällberg. Vilket underbart ställe. Daländskt som bara den. Ernst lurar bak varje knut och lammullen krullar sig av sig själv i förtjusning över alla turister. Maten var ljuvlig och sviten som jag delade med kollegan tillika kamraten Lisbeth Kristianssen gick inte heller av för hackor. Bubbelbad, tre TV:apparater, hästens sängar, sänghimmel och änglatapeter.

Den var betydligt finare än den här som Åkerblads själva lagt ut på sin hemsida. Diskussionerna var utvecklande och bra och engagemanget gott. Är i fin form och orkar allt och lite till. Var oerhört tagen efter CMV-infektionen så det känns verkligen skönt att vara på banan igen.

Kom hem igår kväll (fredag) till lilla Klara som fått klara sig själv under veckan. Underbart att vara hemma och gulla med henne igen. Fast hon är inte så mycket för att gulla längre. Fyller ju femton den femtonde september.

Längtar efter att få åka till Hemsön och fixa lite men vet inte riktigt när tid kommer att ges. Håller just på att måla fönster och dörrlister i vardagsrummet. Det luktar så gott av linoljefärg.

Hör av mig efter fredag då jag ska på kontroll till Dr Erland vilken jag inte träffat sedan i juni. Det blir spännande.

MORMORSTORPET

2008-08-12T20:45:00.017+02:00

I slutet på juli anländer jag till det blivande torpet som ligger i Prästhusby på Hemsön. Då är det bara svart vindpapp som klär innerväggarna.

Med lite hjälp av Myrans son Georg isoleras första skiktet med gullfiber. Med lite hjälp av Per-Erik reglas upp för vinterisolering och ett skikt gullfiber till lägga på.

Efter gullfibern häftas ett förhydringsskikt som funkar som Gore-tex. Andas men håller fukten ute. I leveransen ingick plast men jag kan absolut inte tänka mig att plasta in ett hus byggt av levande material (ett hus i skogen ska vara byggt av skog). Efter samtal med bästa snickaren, som fö delade min åsikt, så blev det värsta sortens fuktspärr, T-vind Super.

Man kan inte arbeta jämt. En ljuvlig augustikväll när väderleksrapporten hade utlovat en tropisk natt, dvs en temperatur över tjugo grader strosade vi ner till Prästhushamn och grillade. David hade fått ett nytt kastspö som han provade utan att fiskelyckan visade sig.

Vi vuxna skötte grillen och drack vin och bara njöt av den vackra kvällen och av att vara tillsammans. Myran, Ulrika och Per-Erik.

På natten när jag gick ut och kissade i ett snår dansade älvorna över Hemsöns skogar.

Men ingen vila varar för evigt. Nästa dag kom Per-Eriks lillebror Larsa (för precis alla andra i hela byn var höjdrädda) och hjälpte till att lägga tjärpappstaket. Larsas flickvän sprang som en ekorre på stegen med Foppatofflor!! Vi var stumma av beundran, vi som stog på marken och tittade på.

Varje morgon började i snickarboden som bestog av detta bord där alla utensilier var samlade och sorterade in till en dåres noggrannhet..

En dag kom Tommy från Spishuset i Älandsbro och monterade in den vackra Byskeugnen efter det att jag precis blivit klar med klinkergolvet. Tommys installationskompis var ännu värre än Larsa och flickvännen på stegen. Han gick stående, rökande rakt nerför stegen som om den vore en trappa. Nej, han gick inte, hann sprang.

Även om inget är klart och allt i byggnadsfas måste man ju få pynta lite. Inget riktigt hem utan blommor vid entrén .

...och så en planterad balsampoppel prydd med plasten som täckte limmet på tjärpappen - för att hålla rådjur och älg från den lilla plantan.

I morgon börjar vanliga jobbet. Det ska också bli kul att träffa alla igen. Hoppas nu på ett alldeles vanligt friskt år.

VILKEN SEMESTER!

2008-08-12T20:20:00.004+02:00

Sista dagarna i juni ringde Klara en kamrat och undrade om hon kunde komma eftersom jag inte skulle vara hemma på några dagar. Kamraten undrade var jag skulle vara och Klara berättade att jag skulle till Uppsala och operera mig. Då undrar kamraten om jag har som hobby att åka land och rike runt och operera mig...!

Ja, så har det varit; drygt ett år och tre operationer. Opererade in dialyskateter i Sundsvall, transpalanterade njure i Göteborg och tog bort bisköldkörtlar i Uppsala (har tidigare även opererat mig i Umeå, Härnösand och massor (6 ggr) i Sundsvall. Somliga samlar på frimärken, hur kul är det...

Nu känner jag mig mogen att utvärdera sista året. En makalös berg- och- dalbana mellan hopp och förtvivlan. Ena gången har värdena varit jättebra, andra på väg mot pipsvängen. Två ordentliga infektioner. Den sista CMV-infektionen var rent förfärlig. Mycket sjuk har jag varit men aldrig så sjuk!

Men det gick åt rätt håll. När det, ett par veckor efter det att infektionen läkt ut, blev dags för operation igen var det helt odramatiskt. Kvistade ner till Uppsala på semestern. Ägnade dagen innan operationen åt långa promenader i universitets- och slottskvarteren. Sov gott natten innan och svalde på operationsdagens morgon snällt mina lugnande tabletter fast jag var lugn som en filbunke. Somnade kvart i åtta på morgonen av narkosen och vaknade halv tre!! Och hade vansinnigt ont i ...foten!! Den måste ha fastnat mellan operationsbritsen och sängen när de lyfte över mig för ett par dagar senare hade jag ett jätteblåmärke och förlorad känsel i tre tår (den är ff inte tillbaks). Så kan det gå när man opererar sig i halsen.

Tre veckor efter operationen tog jag kalkprover som skickades till Dr Hasselgren på Karolinska vilken ringde upp häromdagen och talade om att han var helnöjd med värdena. De hade varit lite osäkra på om den lilla flisan de lämnade av den fjärde bisköldkörteln skulle klara kalkproduktionen men den sköter sig storartat. Kreatininet verkar ha parkerat sig på 134 men det får väl vara bra så.

Hursomhelst; så snart jag var på benen for jag till Hemsön och byggde hus...
Jag klarade det nästan på de tre veckor som återstog på min semester.
Se bilder i nästa inlägg.

Om man som 54-årig tant ger sig till att bygga ett hus och ror det iland måste man väl betraktas som frisk (även om det stundom känns som Gud sitter i sin himmel, tittat ner och hånler och tänker; ja,ja, låt männskan hållas, hon kommer nog till insikt tids nog, somliga mognar sent).

NYA TIDER

2008-07-19T22:23:00.004+02:00

Som ni säkert märkt blir skrivandet mer och mer sporadiskt. Nu när senaste operationen är gjord och gick bra känns det som att jag går in i en ny era. Som jag flera gånger poängterat vill jag inte identifiera mig som sjuk. Bloggandet gör att människor koncentrerar sig på mina åkommor vid våra möten och jag har verkligen ingen lust att prata om dem. Se mig hellre i skenet av vän, mor, yrkesmänniska eller husbyggare, det skulle vara så mycket roligare.

Jag vet att det är flera njursjuka som följer bloggen och därför kommer jag kortfattat att berätta om värden och ev. förändringar.

Fö går bygget av torpet bra trots alla incidenter på vägen. Jag har fått fantastiskt mycket hjälp ffa av min donator Per-Erik. Inner taket är på plats och torpet har fått fina (men kanske inte så funktionella) pardörrar från 1700-talet. Kommer att vara på Hemsön tre-fyra veckor framöver och bygga och med lite tur är det så gott som klart sen.

MAMMA MIA

2008-07-15T21:38:00.003+02:00

Nu har vi skrattat och gråtit, men allra mest skrattat, jag och lilla Klara. Vi har sett Mamma Mia the movie. Ni får säga vad ni vill men vi älskade den, båda två. Den var så oglamorös, oamerikansk, vansinnigt rolig och helt befriad från trådsmala mannekängtyper. T.o.m. Pierce Brosnan var lönnfet och slapp spela hjälte. Stellan sjöng så falskt men gjorde så gott han kunde.

Allra bäst var Meryl Streep i "The winners takes it all". Vi skrattade ända till eftertexten rullat slut. Samma dag som DVD:n släpps köper vi den.

PROVER

2008-07-15T15:09:00.001+02:00

Alla prover OK.
Halsplåster bortttaget.
Ärret fint.

KALKKÄNNINGAR

2008-07-05T11:33:00.004+02:00

Snyggt skuret, eller hur. Bara lite svårt att skratta och svälja, annars helt OK. Det blir ett "Eva-Attling-halsband" till med snävare kedja.

Nu vet jag hur "kalkkänningar" känns. Det började med pirr i fötterna och övergick till fotkramper. Visste inte riktigt om det var kalken eftersom det med förfäran påminde om de symtom jag gick omkring med i fyra år utan att någon kunde hjälpa mig. Tog i alla fall en kalktablett och genast blev det bättre.

Tänk om den otroliga plåga jag gick omkring med mellan 2001-20005 var lågt kalk. Det kändes som ström i kroppen, som att ständigt vara ansluten till en lågvoltsledning. Det var så otäckt så jag förstog inte hur jag skulle stå ut. Dessutom hade jag kramper i fötterna så under tre års tid satt jag och sov. Ingen läkare i världen kunde hjälpa mig och det kändes som jag betraktades som hypokondriker. En förfärlig situation var det. Men det var i alla fall samma symtom som i natt. Måste gå tillbaks i mina journaler och se hur kalken låg under de åren.

I ROSORNAS TID

2008-07-04T10:35:00.002+02:00

Så här bedårande vackert blommar mina New Dawn hela sommaren till frosten tar dem. De vilar de en stund över vintern och återkommer ännu överdådigare året därpå. De är min förebild.

Vaddå kalk? Jo, så här funkar det; När njurarna inte kan rena kroppen från slaggprodukter så blir blodet och vävnaderna sura. Då försöker kroppen kalka blod och vävnader för att göra dem mer basiska (precis som när man kalkar försurade sjöar). Då måste kroppen öka produktionen av kalk för att den ska räcka till. Det är bisköldkörtlarna med sitt PTH (parathyroideahormon) som reglerar kalkproduktionen. Har man då varit långvarigt njursjuk har alltså bisköldkörtlarna gått på högvarv under många år. Detta kan leda till att de blir rejält förstorade och bildar sk adenom, en form av godartad tumör som producerar alldeles för mycket PTH (som höjer kalken) och låser sig i detta läge trots att behovet av kalk sjunker vid transplantationen eftersom kroppen inte längre är sur. Ett högt kalkvärde är inte så bra vare sig för njurarnas miljö eller för resten av kroppen därför tar man bort delar av bisköldkörtlarna.

I mitt fall var två extremt förstorade och två var för stora. Man valde därför att ta bort så mycket som 3½ körtlar så nu återstår en halv. Eftersom den var för stor tycks det som att den lilla halvan klarar av att försörja mig med det kalk jag behöver. Börjar det sticka i händer och mun innebär det sk "kalkkänningar" dvs att kalket sjunkit till för låg nivå. Jag har då brustabletter att ta till för att få upp kalket. detta har dock inte inträffat än vilket borde betyda att Professor Åkerström gjorde en riktig och professionell bedömning.

Operationen gick bra men naturligtvis är jag trött och påverkad. Jag var sövd länge och har knappt sovit på fyra nätter. Ska återigen ta mig upp från att vara konvalescent till att bli normal. Har valt att inte sjukskriva mig utan att i stället göra detta på min semester. Är ju uppskuren på halsens framsida och därför gör det gör ont att prata och har därför telefonen på ljudlös. Det går bra att sms:a.

NORRLANDSSOMMAR

2008-07-03T20:26:00.004+02:00

Vad är Uppsalasommar mot en sommarkväl li Norrland, blott ingenting. Är åter hemma och har precis ätit en ljuvlig salladstallrik med ett glas vitt vin på min fina altan. Moa och Ove kom och mötte vid tåget och hjälpte mig att handla.

Jag börjar från början; Måndag 07:46. Var är taxin!!!? Tåget går 08:07! Börjar springa mot stationen samtidigt som jag fipplar upp resebekräftelsen. Vilken tur, numret till bokningcentralen står där. Ringer. Jo, de har visst skickat en bil. Vart då? Jo, till Rörgatan 4. Men jag bor på 40!!! Jag ringer genast och ber den möta dig, säger damen i andra änden. Kommer ingen bil. 08:00 har jag sprungit ikapp den. Ingen har kontaktat chauffören. Hinner på sekunden upp på tåget. Kommer till Uppsala i fullständigt skyfall och blixt och dunder. Tar taxi till Akademiska och kommer precis 11:00 som avtalat. Får sedan vänta till 18:30 på en säng. Passar på att ta en långpromenad i Slottsparken och runt Universitetskvarteren och Carolina Rediviva. Här som tonåring jag sprang nedför backen på sista april med en eller annan nubbe i benen.

Får träffa den ytterst sympatiske Professor Åkerström som beskriver hur man tänker inför morgondagen. Han kommer att ta ställning först när han öppnat min hals och okulärt besiktigat de små körtlarna. Får också träffa en mycket rar narkosläkare som lovar att ge mig mediciner under narkosen så att jag slipper må illa efteråt (hon lyckades med den cocktailen). Sedan återstår första vändan Hibiskrub på kvällen, dvs man desinficerar hela kroppen inklusive håret som blir värre än svinto. Så kommer natten.....tra lala la la laaaa. Sov kanske fyra timmar. Helt OK inför en operation. Upp sex för en omgång Hibiskrub till och rena kläder och operationsstrumpor. Stora doser Alvedon och en nubbe Midasolan (en lugnande benzodiazepin). Den senare var helt onödig för den hann nog aldrig verka. De drog ner mig till operation halvåtta och tio i sov jag som ett spädbarn.

Vaknade halv tre på eftermiddagen!! Så där tog jag allt igen nattens sömnbrist. Mådde prima och hade inte särskilt ont trots massor av slangar. Två dropp, två dränage från halsen samt en arteriell kateter för blodtrycksmätning. Hungrig som en varg fick jag bara dricka resten av dagen. Fast det var nog tur för inuti halsen gjorde det ganska ont. Sov inte så värst mycket natten efter op. heller.

Väcktes dagen efter klockan sex för provtagning. Och nu ska ni få höra: PTH som innan operationen var 34 hade sjunkit till 8, helt normalt, det vanliga kalket som legat på 2,7 hade sjunkit till 2,19, helt normalt och kreatininet var nere på 124, bästa värdet på ett halvår!! Och jag har t o m sluppit kalkkänningar (peppar, peppar). Sen tog man bort alla slangarna. Fri!!

Hemresa idag med 15:07 från Uppsala. Allra sista biljetten fick jag. I djurkupé. Fast jag hade blivit beviljad förstaklassresa men inte en endaste biljett fanns. Men nu är jag hemma och det är huvudsaken. I morgon ska jag ta det mycket lugnt och njuta av min semester. Tack för alla hälsningar via bloggen. De värmer och betyder mycket för mig.

Återkommer på måndag efter nya prover på njurmedicin hos syster Monica.

VÄSKAN ÄR PACKAD...

2008-06-29T23:08:00.002+02:00

...och tåget går 8:11 i morgon bitti, framme i Uppsala 10:51. Promenerar till Akademiska, genom de gamla universitetskvarteren och förbi slottet. Börjar med att blodgruppera mig, går sedan till avdelningen och hoppas på att de sparat lite lunch. Ska sedan träffa narkosläkare, kirurg, sjukgymnast m.fl. Tisdagmorgon skär professor Åkerström. Vad som händer sedan får framtiden utvisa. Har sagt till alla att jag inte är orolig. Tro´t den som vill. Tänkte hinna gå på gatufesten och äta langos på lördag. Jag är även fast övertygad om att vitt vin av typen Martini Asti är mycket bra postoperativt. See ya (ingår i fjortiskan som talas frekvent på Rörgatan 40).

INGEN OPERATION...

2008-06-22T13:05:00.007+02:00

...men ett målat torp blev det i midsommar. Marro som är ung och vältränad fick ta gavelspetsarna.

Klara tog en välförtjänt paus efter fem timmars idogt målande.

Moa var också flitig med penseln i finaste sommarshortsen.

Och när vi alla hade hjälpts åt en hel dag var tre sidor av torpet färdigmålat. Hoppas Bästa Snickaren tänker när han far förbi: "Det vore väldigt fint med ett par gröna pardörrar" (de ligger nämligen i hans verkstad).

Midsommaraftons kväll firades med knytis och vitt vin i Myrstacken. De stora ungdomarna for hem tidigt och jag och Klara övernattade i Hamnstugan.

Det är lite roligt med namnen på alla hus i Prästhusby. Till Myrans egendomar räknas "The House" (själva manngårdsbyggnaden), "Farfarsstugan" (en liten gäststuga som jag inte känner ursprunget till men den är tämligen gammal), "Henryhuset" (ett hus som yngsta sonen Henry vann i en tävling), "Myrstacken" (som är den till festlokal omgjorda la´gårn), logen, loftet, maskinhallen samt "Hamnstugan (en fint utrustad sjöbod vid havet i Prästhushamn).

Per-Erik, Ulrika, Siri och David bor i "Johanstugan" för så hette han som framlevde alla sina dagar i det huset.

I "Mormorstorpet" bor jag själv, mina barn
och alla andra som känner att de längtar dit. Man ser alla husen utom "Mormorstorpet" på Googleearth" där Per-Erik dessutom satt pins mede bilder som visar "Johansstugan". Fler pins kommer.

UPPSKJUTEN OPERATION

2008-06-17T15:59:00.002+02:00

Igår till bringades hela dagen på sjukhuset. Sedavanliga prover klockan 8:00-9:00. Crom-EDTA-clearence (njurfiltrationsundersökning) 9:00-13:30 med vissa uppehåll och Doktor Erland klockan 14:00 och dessemellan öronmottagningen. Är det inte det ena så är det det andra. Samma dag som jag får veta att endast 50 DNA-kopior per ml blod av CVM-viruset återstår i min kropp drabbas jag av en ilsken öroninflammation.

I en liten paus besöker jag öronmottagningen utan vare sig remiss eller beställd tid OCH JAG FÅR KOMMA IN!! En mycket rar kinesisk/japansk kvinnlig doktor tittar i mitt mycket onda öra och ruskar på huvudet: "Ser inte bra ut". Så hon stoppar in en rejäl tamponad med Terracortil med antibiotika och ber mig komma tillbaka i morgon (idag).

Precis när jag går därifrån så ringer de från Akademiska och skjuter upp operationstiden till den 1 juli. Det har kommit aalldeles för mycket akutfall emellan för att de ska hitta en liten lucka åt mig. Ja, ja. Värre saker än så har hänt i mitt liv. Det ordnar sig.

Hursomhelst; när jag kom till njurmedicin trodde alla att jag redan opererat mig eftersom Kreatininet bara var 135. Lägsta värdet på mycket länge. Blodvärdet var 120, högsta på mycket länge (tacka vet jag Blotsaft). Allt annat bra.

Tar troligtvis med mig en bunt ungdomar och åker till Hemsön över midsommar. Knytis och fest i Myrstacken vilket är Myrans gamla lagård som gjorts om till festanläggning i kitchstil(karaokeanläggning ingår).

TREVLIG MIDSOMMAR ALLA VÄNNER OCH ALLA SOM JAG KÄNNER!!

PARATHYROIDEASCINTIGRAFI

2008-06-11T14:21:00.004+02:00

1600 bilder! Togs det under dryga tre timmar. Ihopslagna kommer de att bilda en slags tredimensionell bild som förhoppningsvis kommer att lokalisera alla fem! bisköldkörtlarna så att de blir busenkla att operera bort. Sen ni...

Ovanstående bild kan representera mina bisköldkörtlar. Här ser man tre små rackare och en stor nere till vänster, ett sk parathyroideaadenom. Jag har minst två som är stora och producerar PTH (i sin tur kalk) som tokar. Men snart är det slut med det. Och då ska njuren få lugn och ro och må som en prins(essa). Är njuren manlig eller kvinnlig. Transnjure.

Torsdag om en vecka ryker de. Är inte alls nervös. Känner mig trygg och säker i professor Åkerströms vård. Räknar med att vara hemma igen strax efter midsommar. Full av kraft och full i fan.

NU SKA NI FÅ SE...

2008-06-06T21:42:00.008+02:00

Först var Torpet bara utmätt med häststängselpinnarna...

...sen en dag i maj började Bästa Snickarna arbeta med hammare och såg...

...det lilla torpet börjar ta form...

...i det svarta hålet ska den vackra gröna pardörren från Rimbo sitta...

...to be continued...

(tack Per-Erik för alla bilder)

MELLAN HÄGG OCH SYRÈN.

2008-06-06T20:11:00.012+02:00

Mellan hägg och syrén blev ingen tid alls. Allt blommar samtidigt. Vitsippor, midsommar-blomster, lupiner, violer och liljekonvaljer. Allt händer samtidigt. Den 10 juni blir det tre timmar gammaröntgen på Akademiska i Uppsala. Den 13 juni tandläkaren. Den 16 juni fem timmar Crom-EDTA-clearence plus prover. Senare den 16 juni besök hos doktorn. Den 18 juni åter resa till Akademiska och den 19 juni operation av bisköldkörtlar. Allt under det att jag arbetar heltid. Den 20 juni Midsommarafton. Tror ni de har stång och nubbe på salen? Nu vill det till sig att lyckas hålla humöret uppe. Hela förra sommaren i isolat. Börja denna som konvalescent. Hade semester vecka 18 tillsammans med Per-Erik och Ulrika för att bygga torp. Då åkte jag in akut på sjukhus och var jättesjuk med CMV-virus. Flyttade semestern till midsommar och en vecka framåt. Ja, resten kan ni räkna ut.

Den 30 maj var det 1-årsjubileum för njuren. Tänkte sammanfatta året som gått men kan ännu inte det. Det är fortfarande alldeles för sårbart. Det har varit ett ohyggligt turbulent år och ännu har det inte stillat sig. Mycket kraft har gått åt till att vara glad, positiv och tapper. Skriver jag om det tror jag inte att jag riktigt håller ihop och jag måste ännu ha mycket kraft för att ta mig tillbaka efter nästa operation.

TAKLAGSFEST

2008-05-29T18:50:00.003+02:00

I går var det läge för taklagsfest på mitt lilla torp. Nu har jag allt från plintar och bärlinor till väggar och tak men inga fönster och ingen dörr. Men det gör inget! Snart är jag där och kan fixa. Och då blir det ordningen på torpet.

I morgon är det ettårsjubileum av transplantationen. GRATTIS alla inblandade.

FAVORIT I REPRIS

2008-05-28T08:05:00.009+02:00

Nu ska jag få åka till Uppsala igen. Har egentligen aldrig varit så mycket i Uppsala utom några år på tidigt 70-tal när "alla" läste där. Att Uppsala är en trevlig och vacker stad upptäckte jag senast jag var på Akademiska när jag kom med tåget vid nio, åkte hem vid sju och jag bara behövde vara på sjukhuset mellan ett och halv tre. Jag trodde jag skulle göra mycket mer än bara ett ultraljud.

Hursomhelst; tisdagen den 10 juni ska jag få åka in i en sådan här jätteapparat, en gammakamera. Den ska fota mina rackarns små bisköldkörtlar som alla har så svårt att hitta. De ska ju bort därför att de höjer ett hormon som hjälper till vid produktionen av kalk. Jag har tre gånger så mycket hormon (PTH) som normalt och därmed även högt kalk. Det höga kalket stressar njurarna vilket gör att njurvärdet, Krea, blir förhöjt. Så vill man inte ha det när man har en vällovligt skänkt njure.

När man fotar en råtta med tumörer i en gammakamera så syns tumörerna så här tydligt. Mina förstorade bisköldkörtlar är att likna vid tumörer, de ser ut och funkar på samma sätt. Hoppas de blir lika tydliga som råttans så att de blir lätt att plocka ut. Jag får en isotop insprutad via droppkanyl i blodet och sen ligger jag i röret i tre timmar!! Tre timmar för en liten körtel på 9x14 mm och tre ännu mindre. Då måste jag väl vara välundersökt sen.

Annars går livet sin gilla gång. Börjar arbeta den 2 juni trots att jag har läkarintyg till den 13. Tror nog att jag fixar det. Egentligen är det Försäkringskassan som tvingar fram detta beslut genom att inte i tid betala ut sjukpenningen. Hur tänker de? Jag blev sjuk (och sjukanmäld) den 16 april och de får inte fram pengarna till i slutet på maj!! Jag är så oändligt trött på att leva i "utanförskapet" (någon som inte "är med" dvs drar in pengar till statskassan, enl. def. av statsminister Fredrik Reinfeldt. Förut hette det närande och tärande).

Det finns en mycket obehaglig underton i Försäkringskassans sätt att bemöta sina kunder, uppdragsgivare, dvs de sjukskrivna. Denna ton har förvärrats betydligt sedan vi fick en borgerlig regering. Det vilar en outsagd underton av förakt och straff i allt som sägs och skrivs från denna myndighet. Min uppfattning är att detta är livsfarligt för självkänslan, identiteten och förmågan till rehabilitering hos dem som är tvingade att stå i kontakt med Försäkringskassan under längre tid.

Ännu argare blir jag för egen del eftersom jag (och Per-Erik) har sparat miljoner och åter miljoner åt statskassan. Skillnaden mellan att ha mig i dialys år efter år eller att få ut mig i arbete några månader efter transplantationen, med 11 arbetseffektiva år kvar innan pensionen, handlar om en skillnad på tresiffriga miljon belopp. Dessutom är jag alltid snabbt uppe på benen och kräver tämligen korta konvalescenter. Trots det ska man stå där med kepsen i handen och titta i golvet och fysiskt uppleva skammen. Jag blir inte ofta arg. MEN PÅ SÅDANA HÄR ÖVERSITTAR- OCH MAKTFASONER BLIR JAG DJÄVLIGT ARG!!

Nu ska jag hursomhelst ut i högsommaren, det är underbart ljuvligt. Först upp på sjukhuset och hämta provflaskor och nya mediciner. Sedan en tur till IKEA och köpa en dragkärra. Klara och jag ska till Stockholm på fredag och behöver något enkelt att packa i. Sen middag ute och sist tvättid.

Ni kan ju lyssna på Karlavagnen på P4 på torsdagkväll vid 21:30 om ni inte har annat för er. SURPRISE!

(Jag vet att all text hänger ihop men bloggen är omöjlig att redigera så snart man lägger in bilder, sorry.)

SNART 10.000 IGEN.

2008-05-21T18:10:00.002+02:00

ÄNTLIGEN! Idag har jag tagit bussen till Media Makt och köpt mig en ny dator. En muskelmskin på 17 " med dubbla hårddiskar, TV-kort, fjärrkontroll och ursnabb processor. Tanken är att den ska funka som kombinerad dator, TV, radio, telefon och musikmaskin i torpet. Framförallt blir det enklare än att kryssa mellan lånedatorer, Pressbyråns internetcafé och jobbet. Hoppas den gamla går att fixa till för då får Klara en egen som hon kan fylla med vad hon vill. Har säkrat upp med bra virusprogram också.

Orken börjar återvända. Har åter monterat på stegräknaren och håller mig mellan 7000 och 9000 steg om dagen. Det är bra. Snart 10.000 vilket är ett absolut minimum när jag är frisk. Det går som alltid att ta sig tillbaka. Som en sådan där figur på Tivoli som tittar upp ur ett hål och så ska man kasta en boll i skallen så dyker den men tittar genast upp i nästa hål.

FREDAGENS PROVER

2008-05-18T14:52:00.014+02:00

I fedags var det ettårskontroll efter transplantationen. Jag tror inte att jag under hela detta år varit så nervös i väntan på provsvaren. Kunde inte sova på hela natten. Dagen innan hade jag heller inte kunnat dricka riktigt vilket är mycket viktigt för krea (njurfunktionsvärdet) och kalken eftersom jag tog mig en tur till Hemsön och där fanns för tillfället ingen toa. Så det var med bävan jag for till sjukhuset och lät dem tömma mig på 15! rör blod. En lång väntan, från 8.00 till 13.30 då jag hade tid hos Erland, tog vid.

Men det visade sig vara rätt så bra. Alla värden som var alldeles åt pipsvängen när CMV-infektionen debuterade hade rättat till sig och låg återigen inom normala nivåer. CRP (gamla sänkan) var 1, vita blodkroppar 5,4, Hb 115, kreatinin 154 (lite högt men ska bli bättre efter bisköldkörteloperationen), kalk 2,45 (normalt) och inget utslag på kisstickan. Det var inte så mycket att vara nervös för.

Igår, lördag, gick jag runt Sidsjön för första gången på fem veckor. Det är mitt mått på konditionen. Gjorde om samma sak idag fast med raskare steg så nu är jag definitivt åter på G.

Som sagt så besökte jag Hemsön som hastigast i torsdags. Fick låna bil av vännen Kristine och Moa körde till Hemsön och hennes pojkvän Marro därifrån. Äntligen har det hänt lite. Här ligger mitt hus i en liten hög som är tänkt att till midsommar ha förvandlats till "Mormorstorpet".

När jag så småningom tittar ut från mitt västra fönster kommer jag att se Per-erik och Ulrikas sk "Johanstugan". Det känns tryggt och bra. Lite högre upp i backen har jag bästa vännen Myran som är hemmansägaren.

Här nedan står Moa som självaste arbetsledaren och samtalar med Kjell och Bruno om, kanske bärlinornas placering. Solen skiner, livet leker och hoppet återvänder.

I går kväll hade jag min yngsta döttrar Klara och Moa på middag och vi frossade i hemlagad sushi. Det är inte svårt att göra och blir dessutom godare än köpesushin. Ett glas vitt till gjorde det till en riktig festmiddag.

DET VÄRSTA AV ALLT är att min dator har totalhavererat!! Gissningsvis beror det på en blandning av dåligt virusskydd och en tonåring som laddat ner filer utan urskiljning. Förmodligen är den tvärfull av virus, cookies, trojaner och massa annat skräp. Ska höra med institutionsteknikern på "Mittis" om han kan fixa den eftersom jag är beroende av den som arbetsdator. Annars måste det bli en nyinvestering. Jag är fullständigt teknikberoende och får abstinens utan nätkontakt. Idag har Moa varit så snäll och kommit med sin så jag når ut i cyberspace.

Som en naturens apostel kan jag låta meddela att redan innan häggen gått i knopp har häggspinnarna börjat sitt arbete. Låt mig gissa att häggarna mer kommer att likna mumier än stora frodiga gröna träd kring midsommar.

...SOM STORMEN RIVER ÖPPET HAV..

2008-05-13T08:49:00.008+02:00

Jag brukar verkligen försöka att aldrig, aldrig klaga men just nu känns det lite tungt. Det känns som de senaste två åren har varit fyllda med häftiga och frekventa svägnningar mellan hopp och förtvivlan. Många trauman, många operationer (inklusive alla ingrepp i tänderna), infektioner och väntan på ytterligare operation. Prover som svänger hit och dit och aldrig riktig lugn och ro. Semestern när jag skulle bygga mitt lilla torp gick åt pipsvängen. Allt jättejobb jag lagt ner i planering på kommande kursen i psykiatri till ingen nytta. Restskatt pga fjolårets sjukskrivning på massa tusen och sjukskrivning inklusive karensdagar och sjukhusavgift lagom till åtets semester. Känner mig som en segelbåt i storm. Ner med segeltoppen i vattnet när vinden trycker på och upp igen på rätt kurs när vinden mojnar. Navigare neceste est (eller hur det nu var). Trodde ett tag att Klara, som ligger sjuk, hade fått halsfluss med stafylokocker så jag blev lite nojig. Men med goda kontakter fick hon ta ett test redan kvart i åtta i morse som visade sig negativt. Det var skönt för både henne och mig.

Hursomhelst så ligger torpet i en hög på Hemsön. Plintarna är i backen och Bästa Snickaren jobbar nog för fullt i veckan. Jag är övertygad om att det kommer att bli jättefint. Ungefär likadant som torpet på bilden, fast kanske ingen förstukvist. På torsdag åker jag dit med hjälp av Moa och svärsonen Marro. De är så gulliga och hjälper mig när jag behöver. Nu ska jag koka mig en kopp kaffe med fluffad mjölk, gulla med Klara och affirmera "Jag är inte trött, jag är en ardenner, allt kommer att bli jättebra!"

ÅH TACK, ÅH TACK!

2008-05-10T18:57:00.012+02:00

Bästa Doktor Erland har pratat med den gode professorn i Uppsala och han ska försöka se till att jag får operera bort mina rackarns bisköldkörtlar före sommaren trots sjuksköterskestrejk och täta operationsscheman. Aldrig, aldrig ska jag klaga på svensk sjukvård (utom kanske på MAVA för det var inget kul ställe). Alla gör verkligen allt de kan. Ödmjukt, empatiskt och otroligt professionellt. Många av mina fd studenter jobbar på avd. 24 (njurmedicin) och de är så fantastiskt duktiga både tekniskt, teoretiskt och i sitt bemötande. Jag är verkligen imponerad.

Senaste tanttrenden är att bygga eller renovera ett litet torp. Mitt eget ligger i en hög på en äng på Hemsön och bidar sin tid i väntan på Duktigaste Snickaren. Jag tror han dänger hammaren på spiken på måndag. Ska försöka ta mig upp på torsdag och betrakta och dokumentera processen.

Idag har jag varit med min kamrat Ann och tittat på hennes torp. Ett alldeles fantastiskt underbart ställe. Som ett litet sagohus ovanför Klingstatjärn. Inga golv och så och en rutten yttervägg men en dröm med terasserad trädgård, uthus med gästrum och en bedårande badplats vid tjärnen. Man ska ju ha lite att göra.

Innan den lilla turen var vi på Nya Sidsjö Trädgårdscafé. Åh, så fint det var. Två nya tjejer har tagit över och förvandlat det till en dröm. Så vackert, så vackert och riktigt bra mat och bedårande bakverk. Snart får de även alkoholtillstånd så då kan man sitta där på sommarkvällarna och se solen gå ner över Sidsjön och läppja på ett glas vitt.

Ja, ni hör ju att jag är på väg tillbaka. Solen och värmen gör verkligen sitt och jag gör mitt. Längre och längre promenader, men jag flåsar fortfarande i uppförsbackar. Pysslar på tomten, planterar små frön, jagar ogräs på flykt, och fixar små delikata sallader. Illamåendet är borta och matlusten har återvänt. Men jag har ännu ingen uthållighet. Jobbar på i tio minuter och vilar lika länge. Allt tar en evinnerlig tid men jag har inte bråttom. Mindfulness.

Klara är dunderförkyld och febrig. Hoppas mina viruspiller skyddar även mot hennes smitta för jag orkar inte med mer sjukor just nu. Må så gott alla och njut av den underbara vårsolen.

SAKTA MEN SÄKERT

2008-05-07T15:41:00.003+02:00

Det var enna envisa kusar han hade i sin njure, den där Per-Erik. De flesta proverna är betydligt bättre men Hb (blodvärde) fortfarande mycket lågt och krea för högt vilket troligtvis beror på att njuren för tillfället utsätts för alltför stor belastning av virusar, högt kalk, kalkmedicin, virusmedicin och lite för mycket immunsupressiv medicinering. Vill operera mina bisköldkörtlar så fort det går för att få ner kalkvärdena och bort med kalkmedicinen. Det borde ge njuren en lugnare och mer stressfri miljö att vistas i.

Tar mig sakta men säkert tillbaka. I måndags började jag dagen på lab. och njurmedicin. Hem och gick sedan till affären. Det gick bra fast jag var helslut när jag kom hem efter en promenad på ca 1,5km. På kvällen var det styrelsemte i samfällighetsföreningen (ja, överallt ska jag ju vara med). Igår hade jag tvättstugan hela dagen eftersom jag missat två tvättider medan jag låg på sjukhuset. Körde 12 tvättar. Kläder, lakan, täcken, mattor mm. En riktig vårrengöring. Mellan tvättarna gjorde jag något som liknade en halvdan storstädning. Men fönsten vägrar jag. Finns det någon därute i cyberspace som känner sig sugen. Jag har vridfönster så det är skitlätt.

Idag har jag fixat och donat med mitt lilla torp som bara blev liggande på fabriken eftersom jag blev liggande på sjukhuset. Härnösands el har varit på marken och markerat högströmskabeln, huspaketet hämtas i morgon, det grävs för plintar när som helst och till veckan börjar Bästa Snickaren att bygga. Måste ta mig ut till veckan för att titta på underverket och dokumentera processen. Vill ni följa bygget i bilder...?

STORVERK

2008-05-04T11:24:00.002+02:00

I går gick jag till Sidsjöhallen och handlade. Klara-Fina följde med och hjälpte till. Jag är mer sänkt av de här virusarna än jag var efter transplantationen. Var fullständigt helslut efter promenaden, ca 1,5 km (ca 2000 steg), till och från affären. Betänk att innan virusarna gick jag 10.000-12.000 steg om dagen i rask takt. Så fort kan en kropp rasa. Men nu ska den byggas upp igen!! Skam den som ger sig!! För sen ska jag ju operera mig igen och då är det bara att åter ta nya tag. SEN SKA JAG VARA FRISK I HELA MITT LIV för nu tycker jag att jag burit min del av livets elände. Nej, det var väldigt dumt tänkt. Det finns de som har det oändligt mycket värre. Gatubarnen i Rio eller flickorna och kvinnorna i Kongo och oändligt många fler. Jag är i själva verket mycket glad och tacksam över att jag bor tryggt och varmt i mitt lilla radhus i en fridsam del av världen och har tre underbara barn och två lika underbara barnbarn, härliga vänner och en skattefinansierad sjukvård.

HEMMA PÅ RIKTIGT

2008-05-01T17:48:00.002+02:00

I går, Valborgsmässoafton, åkte jag tillbaks till sjukhuset några timmar för att ta nya prover och invänta svaret på biopsin. Det var jättebra! Njuren mår prima i min kropp trots högt kalk och dunderinfektion. Det är det enda viktiga.

Det är underbart att vara hemma hos Gull-Klara. Jag fick nästan gosa med henne. Vi åt potatisgratin med grekiska biffar och grillad hallumi med sallad. Ljuvligt!! Nu ska jag bara vila och vila och vila....

MÅNDAGMIDDAG

2008-04-28T18:43:00.003+02:00

Äntligen hemma! På permis till onsdag morgon då tusen nya prover ska tas. Moa gick och handlade och det blev lax med hemgjort potatismos med mycket smör och fräscha gröna ärtor. Jag har ätit så att magen står i fyra hörn. Snart ska jag lägga mig i soffan och titta på något heminredningsprogram som jag är säker på att det är klockan åtta. Åh, vad det är underbart att vara hemma hos lilla Klara!!!

SÖNDAGMIDDAG

2008-04-27T18:19:00.000+02:00

Kokt fläsk med stuvad blomkål.

ATT VARA PATIENT...

2008-04-27T08:10:00.003+02:00

...är en ständig träning i ödmjukhet. Att vara liten, ensam, rädd och mycket, mycket ledsen och inte ha en förtrogen vän vid sin sida till tröst och stöd är en svår situation i livet. Att då inte få vara ensam och ifred gör inte det hela lättare. Att vara patient är att måsta ha en sänggranne som man inte har någon som helst relation till men som gärna delar med sig av avföringsvanor och andra intima detaljer. Att vara patient är att ha en rumsgranne som ropar HALLÅ, HALLÅ, HALLÅ, HALLÅ, HALLÅ, MEN VAR I HELVETE HAR JAG HAMNAT! med upprepningar var femte minut (och varför stänger aldrig nattpersonalen dörren?). Att vara patient är också att vara utlämnad till sjukhusmaten (ni som följt min blogg vet ju ungefär hur mina matvanor ser ut). Till lördagmiddag fick vi tex osaltat ris med en rödbrun gungig geléig massa med fyra stenhårda små köttbitar i. Till efterrätt vankades en slags gul citrusfrukt som inte gick att skala. Andra delikata maträtter som har serverats; fläskkorv med potatismos, falukorv med mycket tjockt osttäcke, en slags panerad sak som var omöjlig att avgöra vilket rike den tillhörde, har fortfarande inte listat ut om det var fiskriket, fågelriket eller fläskriket, det kan ha varit någon slags proteinprodukt. Det är tur att jag inte har någon matlust (javisst, fyra kilo ner!).

Att vara patient är också att leva i mycket långa enformiga dagar. Är TV:n inte så intressant i vanliga fall så blir den desto viktigare nu, men - grannen äger fjärrkontrollen så programutbudet består i TopModel USA, travet, Lyxfällan, Bingolotto mm. Råkar man då vara "Fröken på Mittis" säger man ingenting med risk för att verka "von oben".

Ja, så förflyter dagarna. Men jag brukar säga att hälften av min omvårdnadsutbildning är att ha varit patient själv. Jag tror inte att jag lider brist på empati och alla goda teorier blir ju gärna funktionellare om man har erfarenheter att applicera dem på. Men för mig som aldrig identifierar mig som sjuk är detta en prövning.

250.000 DNA-KOPIOR

2008-04-25T20:40:00.002+02:00

Har precis haft ett informativt samtal med Doktor Erland. Det var inte lite cytomegalvirus jag hade (kom inte ihåg i vilken enhet man räknade) utan 250.000 DNA-kopior!! Det intressanta är att infektionsproverna knappt påverkas alls trots att det är så mycket virus och man känner sig så himla sjuk.

Det blir inte flera veckor med dropp utan troligtvis bara till i början på nästa vecka och efter det går det nog bra med piller. Men minst tre veckors sjukskrivning. Jag förstår ju naturligtvis att det är nödvändigt men jag har lagt ner ett mastodontjobb på planering till den kommande kursen så det känns ledsamt att inte få sjösätta den nya litteraturen och alla nya pedagogiska grepp. Dessutom älskar jag att undervisa. Men kommer tid kommer råd. Kanske kan jag ha seminarierna, för de är roligast av allt.

DIAGNOS

2008-04-25T13:57:00.004+02:00

Ja, så har provsvaren kommit: Cytomegalvirus. Detta otroligt vanliga virus bärs av 80-90% av befolkningen dock hittills inte av mig. Förutom njuren fick jag det av min donator vid transplantationen. Man får ta det goda med det onda. Men nu har det legat en tid och pyrt i min kropp och plötsligt visade det upp sitt fula tryne. Men jag blev glad ändå. Man vill ju gärna ha en diagnos när man känner att man är så dålig. För en diagnos innebär ju i allmänhet chans till bot. Boten i detta fall är antivirusmedicin i dropp varje dag i flera veckor. Taskig timing skulle man kunna säga eftersom jag har semester nästa vecka för att bygga mitt lilla torp. Men allt ordnar sig. Jag är fylld av hopp och tillit.

EVIDENS

2008-04-24T18:23:00.002+02:00

Det gör ondare att noppa ögonbrynen än att göra njurbiopsi men man är väldigt mycket nervösare innan. Men, förstår ni, jag har det så bra.

Underbara Syster Ulrika (som har varit min syster på njurmedicin i hundra år) följde med mig ner. Hon drog hela sängen och följde med mig in på ultraljudet (där biopsin utförs) och höll mig i handen och var bara världsgo´. Doktor Erland (han är också väldigt go´) tittade in och bedömde de tre små bitarna som "ett prima material". Ultraljudsdoktorn tyckte att njuren var rejäl och fin. Det bådar ju gott.

Men senare på dagen gjorde det ondare. då skulle jag få hjärndropp, nej, järndropp! Jag har ju tidigare reagerat på järn så det var ju spännande. Efter 1/4 av droppet liksom knöt sig kärlen och ville inte ha mer. Droppet gick inte subcutant men det gjorde så himla ont. Efter en stund så fick jag kramp i lillfingrarna och tårna. Då var jag nöjd för idag. Får ptata med doktor Erland i morgon på ronden och höra om han har några fiffiga idéer. sov gott.

VAD ÄR ONT?

2008-04-23T19:12:00.002+02:00

Ligger nu kvällen före biopsin och funderar på hur man förhåller sig till smärta. Alldeles nyss plockade jag mina ögonbryn vilka har en tendens att ganska snabbt gro igen (medicinen). Det gjorde ju djävligt ont men resultatet blev bra. Undrar om det gör mer ont att göra en biopsi. Jag berättar på fredag.

NJURBIOPSI

2008-04-22T17:35:00.002+02:00

Så har det då taits mängder med prover och nog kan jag tycka att det mesta pekar mot cytomegalvirus. Vita: åt pipsvängen, blödningstid: åt pipsvängen, Hb: åt en liten pipsväng + ont i muskler och leder och väldans klen. Men det går inte att behandla innan provsvaren kommit men jag tycker att det känns lite obehagligt att gå obehandlad så länge.

På torsdag görs en njurbiopsi för att kolla njurens status - inget ovanligt alls efter njurtransplantationer. Jag är riktigt nervös men har bestämt mig för att vara helcool. Jag är ju inte den första på jorden som genomgått en biopsi vad jag kan förstå. Jag ska be om en liten "slapp o go´" och sen använda psykoprofylax om det gör jätteont. Rapporterar på fredag om hur det hela har avlöpt. Sköt om er alla.

ÅTER PATIENT

2008-04-21T17:45:00.002+02:00

Så ligger jag då återigen i en säng på sjukhuset. Har ju gått hela veckan och varit skruttig. Ömsom febrig och ömsom OK. Men i lördagsnatt steg febern till en bra bit över 40. Då kände jag att det var dags att låta proffsen ta över. Trodde att jag kunde åka raka vägen till Ove Storkamps trygga famn på avd. 24 men se, så enkelt var det minsann inte. Var tvungen att mot min vilja gå via akuten. Det är ingen lysande idé när man är känd på en klinik där alla vet hur man brukar må. De hittar liksom på så mycket konstigt på akuten och har som redan i förtid bestämt sig för hur man mår. "Ja, du ser ju inte särskilt sjuk ut" sa doktorn jag träffade. Nej, det är naturligtvis en definitionsfråga. Jag UPPLEVDE mig i alla fall inte frisk utifrån hur JAG brukar känna MIG. Dessutom brukar jag inte vara någon direkt frekvent patient på akuten. När jag dessutom berättade att jag väntat med min medicin för att de skulle kunna ta ett CYA-prov tror jag att han skulle få paroxysmer. Men när provsvaren kom och värdet på vita blodroppar var extremt lågt blev han lite blek om nosen och sa att han måste ta ett koncentrationsprov på mina mediciner. Han visste alltså inte vad cya-provet var. Jag upplyste honom om att nu var det försent för nu hade jag tagit alla mina mediciner. Ja, ja, de hade ändå inte kunnat köra det pålab förrän idag så det spelade ingen roll.

Så, nu ligger jag här på avd. 24 och är väl omhändertagen av proffs. Troligen har jag drabbats av någon virusinfektion. Doktor Erland ringer Göteborg och slår sitt kloka huvud ihop med deras. Det blir säkert jättebra. Återkommer med rapport i morgon. Må så gott alla.

VIKTEN JA!

2008-04-18T10:40:00.004+02:00

Väldigt många är engagerade i min vikt. Jag kan väl uttrycka det så här. Vågen har gått sönder så jag har faktiskt ingen aning men de senaste tre, snart fyra, veckorna har jag i princip hållit en nolltolerans mot socker, även dolt. Jag har gått mellan 8000-12000 steg om dagen och jag har bara ätit frukost, lunch och middag så rimligtvis borde jag ha blivit lite lättare. Kan väga mig på njurmedicin på måndag om ni absolut vill veta.

Har fö varit sjuk sedan förra torsdagen, fast jag har jobbat hela tiden. Gissningsvis någon virus men den går inte över. Fryser, ont i kroppen, lätt illamående, inte alls hungrig och allmän sjukdomskänsla. Tog prover i fredags men inget alarmerande och ska ta nya på måndag. Tror inte att det har med njurarna att göra eftersom trycket är lågt och jag har inga ödem och ingen ömhet över njuren. Men mina kollegor tycker att de känner igen symtomen så det är väl någon slags universitetsvirus. Men om en vecka ska jag bygga hus!! Då kan man inte vara sjuk!!

Men under tiden lyssnar jag på den här fantastiska pojken. Länge leve Oscar Humlebo från Härnösand.

http://www.youtube.com/watch?v=DRlDv5okGS0&NR=1

http://www.youtube.com/watch?v=g81NXjYmmHM

http://www.youtube.com/watch?v=SgffF92wpuk

...och så Ane Brun förstås...

http://www.youtube.com/watch?v=ILrYfkgtObo

http://www.youtube.com/watch?v=DIDojq48e9U&feature=related

SOM FJÄRILAR...

2008-04-11T14:38:00.010+02:00

...ligger de fem fönstren med utbredda vingar i pappas garage i Härnösand. Fem fönster gånger åtta sidor gånger fyra strykningar (olja, grund och tre färdigstrykningar) det blir 200 moment det. Jag kan utlysa en gissningstävlan om hur många Härnösandsresor det blir. Noga ska det vara. Äkta linoljefärg och målat på traditionellt vis. Tunna, tunna lager men många strykningar. Det blir en sista när de är färdigmonterade.

ÅH! NU KOM SOLEN FRAM!! HOPPET HAR ÅTERVÄNT!!

Började misströsta lite över om det är realistiskt att bygga "Mormorstorpet" vecka 18. Inte ens plintarna är på plats. Men snickaren som är en mycket duktig yrkesman och känner marken som sin egen tumvante är säker på att vi ska klara det. PÅ väg från Härnösand i onsdags hoppade jag av vid Spishuset i Fröland mellan två bussar och beställde den vackra Byskeugnen (http://www.byskeugnen.se/ ) samt en solcellspanel från ASI (http://www.asi.nu/ ). Allt ska drivas av solceller, dator, mobiltelefon, ficklampor, radio mm. ( http://www.solarequip.co.uk/ ). Ekologiskt så det förslår.

I onsdagskväll fick jag feber. Möjligen ett överbelastningsymtom då jag inte har några andra symtom. Tog en Alvedon fyra i natt och den verkade ända till två då jag började frysa igen. Tog då på en kofta och blev genast mycket bättre. Bättre för levern än Alvedon och så tänkte jag dricka ett glas vitt vin till middagen och då ska man definitivt inte ha några Alvedon i kroppen.

Var hos Doktor Erland på njurmedicin idag. Proverna rätt OK. CRP tyder väl på att det är en virus och knappast någon ilsken bakterie. KREA något högt, 157 men inte extremt. Det blir bra att jag får operera mig i juni i bästa fall så kommer njuren att få en lugnare och mindre stressad miljö. Är alls inte orolig. Hoppas bara att konvalescenten inte blir så lång för jag har mycket att göra i sommar.

AKADEMISKA SJUKHUSET.

2008-03-31T23:32:00.018+02:00

Tre gånger i hela mitt liv har jag varit på Akademiska sjukhuset i Uppsala vad jag vet. Den första gången var 1959 och jag minns den än i dag med kristallklar tydlighet. Min bästa kamrat Sus undrade om jag ville följa med till Uppsala för hennes pappa skulle till sjukhuset på undersökning och under tiden var det tänkt att Sus, hennes mamma Ingrid och jag skulle gå till Ovandahls konditori och dricka saft och kaffe. Självklart ville jag det. Vi åkte ifrån Sigtuna i familjen Ekelöfs bil tidigt på förmiddagen och stämningen var god. Jag och Sus satt bak och fnissade som vanligt. Glad i hågen sjöng jag högt och ljudligt "Samborronbon en liten by förutan gata...". Då vrålar pappan från förarsätet: "Kan ingen få tyst på den där ungen!!!" (det var inte så poetiskt!) Och tyst blev man när Gunnar Ekelöf rev i (och i sanningens namn har jag aldrig varit någon sångfågel).

Det var fö hos familjen Ekelöf jag såg på TV för allra första gången i mitt liv. Det var nog också 1959. Sus kom springande hem till mig med andan i halsen: "Du måste komma, på en gång, du kan inte tro att det är sant". Vi sprang Malmgatan fram hand i hand till vi kom fram till nummer 27. Då öppnade vi den höga smala järngrinden och gick de tre små trappstegen i sten upp i trädgården vidare upp på farstukvisten till det gula huset. Så kom vi in i den lilla, lilla hallen med rosenknoppstapeter. "Nu får du blunda, sa Sus". Sen ledde hon in mig i det hemtrevliga vardagsrummet som luktade speciellt av gamla böcker och cigarettrök. "Nu får du titta!" Det första jag såg var spinetten på sin vanliga plats, men vad var det som stog bredvid. En TV!! En alldeles riktig TV!! Vi tittade på testbilden i flera timmar och till sist så blev det i alla fall Andy Pandy.

Det sas att Gunnar skulle till Akademiska sjukhuset för att han hade astma, men jag undrar jag. Han hade ju ständigt en handrullad cigarett i mungipan. Hursomhelst var det till det här huset på Akademiska vi åkte och lämnade Gunnar innnan vi gick till Ovandahls och åt Napoleonbakelser.

Ytterligare en gång tidigare, för bara ca tre år sedan, var jag och min kollega Lars på konferens i Grönvallsalen strax innanför ingång 70 på Ackis. Idag gick jag in genom precis samma ingång och hamnar i väntrummet precis intill Grönvallsalen. Tänk att jag kan inte komma ihåg riktigt vad konferensen handlade om. Troligen har detaljerna implementerats i min hjärna och diffunderat från kunskap till allomfattande visdom. 49 år efter första mötet med Akademiska sjukhuset träder jag in i portarna på detta hus.

Hursomhelst så fick jag träffa den trevlige, ödmjuke och mycket kunnige professor Göran Åkerström. Gjorde ett ultraljud av bisköldkörtlarna som var lite kluriga att hitta. Men det var precis som man hela tiden trott. En av dem var riktigt stor, 7x19 mm (de ska vara som små risgryn) och de andra lite förstorade. Det var inte så mycket att fundera över, de måste bort. Eftersom man har behandlat mig med kalksänkande medicin i snart ett år och inte får större effekt (dessutom stiger kalket så snart jag hoppar över medicinen) så kommer de, bisköldkörtlarna, troligtvis inte att svara tillräckligt på medicinering framöver heller. Så framåt juni någon gång lägger jag mig återigen under kniven.

Så här fint ska professor Göran Åkerström förhoppningsvis ta hand om mig:
http://www.svenskkirurgi.se/skf/svkir/04-6/hyperpar.htm

HJÄRTA OCH SMÄRTA.

2008-03-28T21:45:00.004+01:00

Resultat av ekokardiografi:

2D/M-mode: Samtliga hjärtrum normalstora. Ordinära klaffar. Ordinär väggtjocklek. Höger+vänster kammares kontraktionsmönster är ordinärt.

Doppler: Ordinära flödesförhållanden.

Bedömning: Normala fynd.

Doktor Erlands kommentar: Fint hjärta.

Men Herregud! Syns det inte att det ibland skulle vilja ta små hoppelihopp....typ bom pode bom pode bom pode bom pode bom pode bom pode bom bom bom...

För övrigt visar dagens prover att kalkvärdena gått ner något och Kreat upp. Men förra gången jag tog prover så hade jag ju inte ätit kalkmedicinen (Mimpara) på fyra dagar pga felbeställning från apoteket då var Kreat lågt och kalken skyhög. Personligen tror jag att kalkmedicinen är lite giftig för njurarna. Ska fråga doktorn på Akademiska om detta eftersom jag ska dit på måndag. Magnetkameraröntgen och ultraljud av bisköldkörtlarna väntar. Jag tycker det är skitkul när man får titta in i den egna kroppen. Det är så fantastiskt att allt funkar. Kommer med en liten rapport fram mot tisdag.

SÖNDAGSVIKT V.12

2008-03-27T14:27:00.003+01:00

Men ja ja!
Herregud det kom ju en påsk. Ingen är väl perfekt. Jag säger ingenting men jag måste nog ha stoppat i mig små chokladägg motsvarande förra veckans viktnedgång. Ni har hört det förrut: Nolltolerans nu kompletterad med stegmätare. 8000-10000 steg på vardagar, 10000-15000 steg på helger samt 100 sit-ups på morgonen och lika måmga på kvällen. Vi får väl se vad jag har att säga till mitt försvar nästa vecka.

RECEPT PÅ BEGÄRAN

2008-03-23T08:07:00.015+01:00

Ni som har följt bloggen vet ju att jag vann en massa presentkort i höstas. Det allra mesta har gått till barn, barnbarn och presenter. Igår använde jag för första gången blomstercheckarna till mig själv och se vilken vårbukett det blev. En vit blandbukett till köket blev det också.

En gång för en tid sedan skulle jag ha några vänninor på middag. Vi hade inte träffats på bra länge och framförallt inte tillsammans. För skoj skull snitsade jag till det lite med meny och delikata påhitt på anrättningarna. Ingenting var särskilt märkvärdigt och dessutom hittade jag på allt när jag skrev menyn så när jag stog där och skulle laga till det var det bara att ta skeden i vacker hand och improvisera. Så här löd menyn:

Förrätt
Liten laxtimbal severas på en

bädd av bladspenat.
Chardonnay

Varmrätt
Ytterfilé av hemskjuten Hemsöälg
med sallad Heure d élles (babyspenat, rödbetor,granatäpple, chevre samt hallonbalsamicodressing).
Cabernet sauvignon

Efterrätt
Morotstårta ”Rawfood”med vaniljyoghurt.
Amantillado superior.

Hm. Vad kan en laxtimbal vara för något. Man tager vad man haver sa Kajsa Varg. Påskaftonsmiddagen gick i samma tema och så här blev det idag. Till fyra personer plockades fyra styckfrysta laxfiléer fram ur frysen och tinades. Blandades i en bunke med två ägg och kryddor efter smak och behag, i detta fallet fiskkryddor, salt och rikligt med rosépeppar. Mixades till en inte allt för slät massa och ner i fyra teflonbelagda muffinsformar som hade smorts med smör och sesamfrön. I ugn 175 grader i knappt 30 min. Uppepå duttades en kräm av turkisk yuoghurt, wasabi (efter styrka och smak) och örtsalt. På detta applicerades en klick röd rom (gärna sik- eller löj om huset har men ICAs går jättebra). En liten limeklyfta att pressa över själva timbalen på kanten.

Så kommer vi då till själva "Heure dèlle-salladen" (ni hör väl på namnet vad vackert det klingar, rakt översatt till franskan betyder det "hennes timme") som denna påskafton serverades med ett litet ekologiskt lamm (som i sin barndoms dar glatt hade sprungit och hoppat på gröna ängar i Bispgården hos den forna Härnösandsbon Pia Nägele). Gör sålunda: Varva röda mangoldskott med machesallad (babyspenat går utmärkt) på ett stort fat. Lägg i mitten ca åtta normalstora, kokta, skivade (ekologiska) rödbetor. Drapera ytterkanten med fint skurna rädisor (behöver jag tillägga något om ekologi). Strimla en skivad rödlök över rödbetorna. Finfördela lite grekisk feta över det hela, skiva ca åtta bitar chevre och lägg i ytterkant. Sönderdela med fingrarna en näve valnötter och strö på toppen samt alla kärnor från ett granatäpple. Ringla över en dressing av hallonbalsamvinäger, olivolja lite örtkryddor (ffa färsk dragon) och strö till sist en nypa medelhavsalt över det hela.

Det viktigaste med lammsteken är att man fläskar på rejält med vitlök och färsk rosmarin i marinaden och försteker den kort innan vistelsen i ugnen så att köttsaften stannar i steken. Ugnen på 150 grader (i alla kokböcker står 175 men ett lamm ska tas om hand som den ljuvliga lilla varelse det är och inte brännas för hårt) och till stektermometern visar 55-60 om man vill ha rosa lamm upp till knappt 70 om man vill ha genomstekt. Denna påskafton även serverad med förkokt och sedan wokat (i smör) svart ris. Mycket mumsigt tyckte alla. Moa, Marro, Klara och jag själv.

Så åt de sig mätta de unga tu och begav sig sedan ut i den kalla vinternatten där de strålande stjärnorna lyste upp deras ensliga vandring nerför Södermalms isiga backar.

Återstog disken och lite annat pyssel. Pussade på Klara som intagit sedvanlig position vid datorn (våran dator står i en snickarlåda i köket för vi har tappat den trådlösa uppkopplingen och det kan ALLtele inte göra något åt, men det är socialt och bra). Själv brukar jag alltid läsa mig till sömns men det gick ju inte eftersom de från vitfärg rengjorda läsglasögen befinner sig miltals härifrån så jag får sjå mig till jag hämtad dem och istället drömma mig bort till det lilla torpet som ständigt lever i mina tankar. GLAD PÅSK och sov gott.

GLAD PÅSK!

2008-03-22T08:38:00.007+01:00

Jag önskar Er en riktigt Glad Påsk Alla Bloggläsare. Utanför mitt lilla radhus skiner redan solen som besatt. Det skiljer en årstid mellan framsidan och baksidan. På den lilla uteplatsen framför köksfönstret är det plus fem grader och takdropp och på baksidan i skuggan är det minus tio. I natt var jag och Klara ute på promenad i fullmånens sken. Det var iskallt men fantastiskt vackert. Månen sken upp hela landskapet, granar, buskar och ängar och allt gnistrade och lyste som ett glitterbokmärke. Vi blev riktigt kalla om kinden. Sen gick vi in och åt små chokladägg och tittade på en läskig film.

Tänk ändå hur livet kan vända. Precis vid den här tiden i fjol fick jag reda på datumet för transplantationen. Då, i den stunden var det som att jag liksom räknade med att efter den 31 maj kunde jag lika gärna vara död som levande. Jag skrev testamente och små brev på datorn till mina barn. Jag räknade liksom inte med att det skulle gå så fantastiskt bra som det har gjort. Jag hade ju renoverat huset, köket och uteplatsen, för att hela huset skulle vara i toppskick om jag kom hem och var väldigt handikappad eller skulle behöva dialys tre gånger i veckan. Jag gjorde stora delar av renoveringen själv med Håkan (bästa snickaren i världen) och Hasse (bästa elektrikern) till hjälp och som arbetsledare. Vid det här tillfället, när jag fick reda på transplantationsdatumet, kom jag ihåg att det första jag frågade Syster Ulrika var: "Kommer jag någonsin att kunna bygga fler kök?" Hon svarade att självklart skulle jag kunna göra det. För mig lät det då alldeles otroligt.

Och nu...tio månader efter transplantationen...bygger jag snart "Mormorstorpet". Vecka 18 ska det upp på den lilla ängen i lä mellan logen och lagårn med utsikt över åkrar och ängar och, det av Prästhusborna döpta, Korpberget. Sedan en tid tillbaka har jag förberett. Plädar är virkade, lapptäcken och kuddar sydda, loppisfynd inhandlade. Ett par oerhört vackra gamla pardörrar med handsmidda beslag har jag köpt av min kamrat Britta. Fönstren håller jag på att måla enligt konstens alla regler i pappas källare.

Det ska ju narurligtvis vara Kulturhantverkarnas äkta linoljefärger och balsamterpentin "fin som fan". Köpte en liter grundfärg och en liter vit linoljefärg till det facila priset av 684 kronor!! Ja, men vaddå! Den räcker ju till tre gånger så mycket som vanlig färg. Minst. I alla fall åkte jag till Hemsön igår för att titta på mina nya dörrar som Per-Erik så vänligt kört upp från Rimbo (tack igen Per-Erik) och för att prata lite med snickaren som ska hjälpa mig med bygget och för att grunda fönstren. Grundburken hade jag i väskan. Blev lite sen till Härnösand så när jag kom in slet jag av mig kläderna och skulle ta burken och springa ner i garaget och sätta igång (skulle med en artonochtjugofembuss hem till Klara som var sjuk och inte hade fått någon mat på hela dagen). Då hade ALL färgen runnit ut i HELA väskan. Över två par läsglasögon, över målarkläderna, över den olästa tidningen "Lantliv" och lite annat smått och gott man kan finna i en kvinnas väska. Framförallt var väskan väldigt bra. Som tur var hade jag tagit ut studenternas betyg eftersom jag varit ute på bedömningar, det var i alla fall det viktigaste. Först blev jag alldeles rasande men sa inte ett ljud. Sen insåg jag att det var en världslig sak så då satt jag lugnt igång och målade med de dropparna som gick att skrapa ihop. Och färgen var verkligen dryg: en knapp deciliter räckte (och blev över) till utsidan av fem spröjsade fönster! Fick senare mejl av pappa där han berättade att han dessutom lyckats rädda glasögen. Ett storverk.

Nu ska jag sätta mig i soffan och äta min verumfil med rivet äpple, solrosfrön och kanel och se lite på morgon-tv sen ska nog jag och Klara ta en tur till stan och i kväll kommer Moa och pojkvännen Marro på påskmiddag. Det blir både offerlamm (ekologiskt) och lax (också ekologisk). Rött vin, självklart ekologiskt, (Jesu blod) till lammet och vitt vin (vad är då det) till laxen.

EKOKARDIOGRAFI

2008-03-18T18:43:00.013+01:00

Att vara patient är en ständig ström av nya upplevelser. Igår var jag på ekokardiografi, dvs ultraljudsundersökning av hjärtat. Oerhört fascinerande. Att se sitt eget hjärta slå i realtid. Blev mottagen av en ytterst trevlig fys.lab.sjuksköterska. Fick ta av mig på överkroppen och sedan gick det till som vanligt, dvs en sond med kontaktgel fördes över området för hjärtats position och vips både syntes och hördes det. Alla klaffar, vena cava, vena pulmonaris, förmak, kammare, septum och gud vet allt hjärtat består av. Tänk att de små segelklaffarna hela livet öppnar sig minst 60 ggr per minut och däremellan uthärdar ett rejält tryck från det påtryckande arteriella blodet. Fullständigt makalöst. Kära hjärtat, jag ska ALDRIG mer äta härdat fett nu när jag sett hur du jobbar flitigt och troget. Här kan ni se en "livebild":

http://www.ltvastmanland.se/LTV_default____3912.aspx
Man ser hur klaffarna mellan kammare och förmak öppnar och sluter sig.

My heart will go on:
http://www.youtube.com/watch?v=PtS45bh_INY

Och resultatet då: Jo, trots att hjärtat brustit några gånger så var det i prima skick. Det klappade fint och regelbundet i sinusrytm och inga förträgningar syntes så långt ögat kunde nå. Heja!

När Klara var 2-3 år satt hon bak i bilen och sjöng med hög klar stämma:

MITT hjärta BANKAR och slår,
och som i FEBER jag går,
JAG kan inte LLLLEVA utan de-ej!

Idag sjunger hon helt andra sånger och ser ut så här:

http://www.frokenklara.blogg.se/

SÖNDAGSVIKT

2008-03-16T22:45:00.003+01:00

Dagens notering: 79 kg.

Dvs 1 kg ner.

ETERMEDIA

2008-03-16T11:14:00.012+01:00

Syster Ulrika och Fröken Marika har varit på radio:
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1065749&BroadcastDate=&IsBlock=0
(börjar med nyheter och musik)

Nu är även Syster Ulrika med!!

...och Per-Erik i P1 tisdagen den 18/3:
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=live&Id=&BroadcastDate=&IsBlock=1

FLÄSKFIA KAN DU VARA SJÄLV...

2008-03-09T10:59:00.007+01:00

Nu får det vara nog!! På ett år har jag gått upp 15 kilo (satans cortison). Det började med att jag opererade in dialyskatetern och gick omkring med 1½ liter vatten i magen och inte kunde röra mig som vanligt. Dessutom blev jag ju sjukare och sjukare.

30 maj 2007 ägde transplantationen rum och knaprandet av cortison började. Dessutom återigen nyopererad med allt vad det innebär av konvalecens. Tycker ändå att jag varit duktig att röra på mig och går och går och går. Men det räcker inte. Mat är för gott! Nu gäller nolltolerans vad gäller allt vitt utom ägg.

Från och med idag gäller följande matsedel:
Frukost: 1 tallrik Verum med ett grönt rivet äpple, solrosfrön, kanel och en kopp kaffe.
Lunch: 3 sorters frukter, några valnötter, 1 ägg, 1 skiva grovt fullkornsbröd med gurka.
Middag: Proteinkälla (fisk/skaldjur, sojaprodukter eller ägg) med minst 3 grönsaker och minst 3 rotfrukter.
Mellan/kvällsmål: Tärnade blodpuddingsbitar, mandlar, torkad frukt, riskaka med gurka.

SNÄLLA ALLA! Hjälp mig, stötta mig, hindra mig, bind mig för nu är det allvar.
Startvikt idag: 80 kg!!! Viktrapport lämnas varje söndag.

KOMMUNIKATIONSTRESS

2008-02-19T21:53:00.028+01:00

- Fast telefoni (fast den funkar inte, tack Telia)
- Mobiltelefoni (den funkar jämt, tack Halebop)
- Arbetsmail (som oftast funkar)
- Privatmail (funkar ofta men inte alltid, tack AllTele)
- Facebook (födelsedagspresent av Moa och även den med mailfunktion)
- Blogg 1 (med kommentarer)
- Blogg 2 ( -"- )
- Videokonferenser
- Telefonkonferenser
- Helt vanliga konferenser
- ...och faktiskt...helt vanliga brev med frimärke
- ...och så Google Earth (senaste besöket var "chernobyl bay", ett hett tips för alla kärnkraftsförespråkare: http://earth.google.com/ ladda ner programmet och klipp in Чорнобиль

TACKA VET JAG DET ALLDELES VANLIGA SAMTALET.
Du och jag, här och nu, klartext och undertext, överföringar och motöverföringar, känslor och reaktioner, processer och utveckling.

Detta kan vara en orsak till att det förflyter längre och längre tid mellan mina små rapporter. Inte för att det inte händer något utan tvärtom - tiden vill inte riktigt räcka. Allt har sin tid. Arbete har sin (där går mycket av tiden), fritid (där går mindre av tiden) och avkoppling sin och sömnen sin (där går änu mindre av tiden, satans cortison)....to be continued för nu har arbete sin tid.

Jag ägnar dagen åt att bearbeta en mängd romaner för att se om de går att använda som "case" i psykiatrikursen. Litteratur i ett urval: Harry Martinssons Nässlorna blomma (depression med hopp), Selma Lagerlöfs Kejsaren från Portugalien (schizofreni), Åsa Mobergs Adams Bok (affektiv sjukdom), Sofia Åkermans Zebraflickan (instabil emotionell personlighetssörning fd borderline) samt Gellert Tamas lasermannen (psykopati alt. antisocial personlighetsstörning). Tanken är att studenterna ska analysera litteraturen utifrån en diagnosmanual som heter DSM- VI och försöka finna ut bakgrundsfaktorer (biologiska, sociala och psykologiska) samt olika
uttryck för sjukdom.

Efter detta ska de applicera Socialstyrelsens evidensbaserade nationella riktlinjer för vård och behandling och dessutom försöka klura ut hur de skulle kunna hjälpa och bistå vederbörande. Slutligen ska de utifrån allt detta definiera sitt eget professionella uppdrag som sjuksköterskor inom psykiatrin. Tror Ni att detta kan vara nåt?

Fortsätter inlägget när tid erbjuds för jag kan inte längre stressa. Och så ska jag till Spishuset i Härnösand mellan två bussar för att diskutera kaminer, skorstenar och solfångare till Mormorstorpet som ska resas vecka 18. Tänkte försöka pruta ordentligt. Tror Ni att jag lyckas?

Jodå! Det gick nog ganska bra. Prutingen alltså. Har nu varit på spishuset och dessutom blivit bjuden på en underbar middag hos min kollega Britt och hennes familj i Fröland. Har nog bestämt mig för en Byskeugn. den är lagom stor för lilla Mormorstorpet, vacker att se på, har kokplatta och funkar som en kakelugn, dvs jag kan lägga mig på kvällen och vakna varm och go`.

Kompletterad med solceller (http://www.solarventi.se/) blir det både ekologiskt, billigt (på sikt), och livslång hållbarhet. Alla elallergiker är jättevälkomna!!

Golvet kommer att bli handslaget tegel och ännu vackrare än det ni ser under kaminen. Ungefär så här: http://www.smartstep.se/qvesarum/product/product.asp?ProductId=118851#

FEMTE ARBETSVECKAN

2008-02-19T08:11:00.004+01:00

Det går fortfarande bra att arbeta. Mötet med studenterna är som alltid mycket inspirerande och givande. Mina studenter har precis varit ute på sin psykiatriska praktik och vad jag kan förstå är alla MYCKET nöjda, både med upplevelser, handledning och nya erfarenheter. Imorgon och övermorgon har de sina examinationseminarier och därför består dagens arbete i att försöka få till ett bedömningsunderlag som svarar väl mot både de nya bolognareglerna, mot målen för kursen, är juridiskt hålbart och som mäter vad som avses att mäta. Av erfarenhet vet jag att det kan vara rätt så klurigt.

Återigen har jag haft supertrassel med internetuppkopplingen och har därför inte kunnat kommunicera via bloggen på ett tag. Efter långvarig kontakt med supporttjänsten fixade det sig i går kväll. Hoppas det håller ett tag nu annars byter jag leverantör.

Vad gäller njurhälsan så lyste endast en enda stjärna på svarsremissens himmel fredagen den 15 februari och det var kreat som vanligt. Fortfarande ligger det på 144. Men kalken var endast 2,47 vilket är helt normalt och Hb 124 vilket också är alldeles ok. PTH (vilket inte är motsatsen till PTV utan benämningen för det bisköldkörtelhormon som styr produktionen av kalk till blodbanan) var endast 17!! vilket är en klar förbättring sedan sist då det var 24. Lägsta uppmätta värdet sedan transplantationen. Jabbis, nu börjar det kanske hända grejer! Crom-EDTA-undersökningen visade ett värde på 40 vilket inte säger mig ett jota utom att innan transplantationen var det omkring 9 tror jag, så det är ju i alla fall bättre. Fast jag vill ha 100 för det tror jag är jättebra. Har dessutom blivit kallad till Akademiska sjukhuset i Uppsala den 31/3 för undersökning av bisköldkörtlarna. Där har jag aldrig varit som patient, bara på konferenser, så det blir spännande.

I övrigt är jag som vanligt lycklig och glad. Tycker det mesta är kul och längtar vansinnigt mycket efter att börja bygga "Mormorstorpet". Fyndar på i vanlig ordning och tanken är att torpet ska bli helt ekologiskt och inget nytt får komma under dess tak. Endast återvinning gäller. Har dessutom satt kostnadsgränsen för HELA projektet till 200.000:- och då inkluderar det arrende, hela huset nyckelfärsdigt samt all inredning och växter. Vad tror ni om det bästa bloggläsare?

SNÄCKAN

2008-02-06T17:29:00.000+01:00

I många situationer i livet kan man få känslan av att det man gör är så pyttelitet i det stora att det nästan tappar mening. Som att källsortera när när Gränges släpper ut tonvis med tunga metaller, som att skänka hundra kronor i månaden till ett fadderbarn fast det saknas miljarder eller att stanna i sjukhuskorridoren och säga ett vänligt ord till en patient fast man inte hinner prata lika mycket med alla. De gånger jag fått det fantastiskt fina uppdraget att hålla avslutningstal i kyrkan för de studenter som tar sin kandidat/sjuksköterskeexamen brukar jag berätta följande historia:

SNÄCKAN.

När min pojke var fyra år var vi på Mallorca.

En morgon skulle jag springa utefter stranden.

Anders ville följa med.

Efter 25 meter blev han trött.

Han stannade men jag sprang vidare.

När jag vände, såg jag honom som en liten prick,

som satt och väntade på mig.

När jag kom närmare såg jag att han gjorde någonting.

När jag kom helt nära såg jag vad.

Han satt nere vid stranden och kastade snäckor i havet.

Under natten hade havet spolat upp mängder av snäckor.

Han räddade dem tillbaka till livet.

Jag tyckte det var fint gjort och sa det också. Men...

Det var hundratals snäckor på en meter och stranden var en mil.

Så jag ville få honom att inse det meningslösa.

Jag sa: Det är fint men vad tror du att det spelar för roll att du kastar tillbaks en snäcka eller två.

Först tittade han bara på mig.

Han hade en snäcka i handen.

Sakta sträckte han upp den mot mig och sa:

För den här,

för den här spelar det roll.

Den här lilla berättelsen kommer ur en mycket speciell bok som Tove hittade när hon var containerfyndsletare i sextonårsåldern. Det var bra hittat det, Tove.

Jag har ju själv i verkligheten haft den makalösa förmånen att få erfara när en av miljarder människor på jorden bestämmer sig för att hjälpa en annan av jordens miljarder i ett pyttelitet land långt upp i norr som majoriteten av jordens befolkning inte ens vet namnet på. För mig är det oerhört betydelsefullt. Tack igen Per-Erik.

För övrigt var proverna som vanligt i igår (5/2), kalk 2,47 vilket är normalvärde och krea 144 vilket är samma som Per-Erik har. Resultatet av crom-EDTA-clearence har jag glömt att fråga om... Uppsala väntar på en specialistremiss sen bär det av dit för bedömning till att börja med. Det är kul att arbeta men jag är väldigt, väldigt trött. Vet inte när det blir nya prover eller hur själva "njurlivet" kommer att framskrida men så snart jag har något att berätta...

DUBBELPROVTAGNING.

2008-01-28T19:00:00.000+01:00

På fredagen åkte Per-Erik och jag upp till sjukhuset för hans "sexmånaderskoll" och min rutinkontroll. Vi började på lab. för allehanda omständiga undersökningar för Per-Eriks del. Så här lugnt och tryggt låg han när Berit satte en nål pumpade honom full med någon slags radioaktiv jodlösning. Ni ser ju resultatet. Han blev liksom självlysande. Som en mindre atombomb.

När alla stick var klara gick vi till patienthotellet och avrundade med en hälsosam frukost innan vi fortsatte till njurmedicin. För Per-Eriks del var allting OK och nästa kontroll blir om fyra år. För min del var kalket och Kreat lite högt men inte värre än vanligt. Har inte klarat av att dricka som jag bör nu när jag arbetar heltid. Vätskan är viktig för att hålla kalk och Krea nere. Jag kommer att bli kallad till Akademiska i Uppsala för borttagning av en eller flera bisköldkörtlar någon gång i februari troligtvis. Sen hoppas jag verkligen att allting stabiliserar sig så jag får lite lugn. Det är alltid en väldigt anspänning inför provresultaten.

Så kunde vi äntligen ge oss iväg mot Kramfors, till våra transplantationskamrater Kent och Elisabeth, för efterlängtad lunch. Tro det eller ej men strax norr om Väja sken en magnifik regnbåge tvärs över vägen. Det var vare sig regn eller slask. Det var den 25 januari och omkring sex grader kallt! Men här kommer bildbevis:

Det är alltid lika fantastiskt trevligt att träffa Elisabeth och Kent. Både för att vi har så mycket att prata om och för att utbyta erfarenheter kring transplantationen. Det är oerhört viktigt att ha kamrater som genomgått samma sak som vet vad man pratar om. Vi blev bjudna på en alldeles utsökt lunch och hembakat kaffebröd efteråt. Mmmm. Det är i alla fall inte jag bortskämd med.

Vi fortsatte sedan till Hemsön för precis utmärkning av "Mormorstorpet", tilltittning av islandshästarna Menja och Affe och förhandling med snickaren som ska hjälpa till att förverkliga torpet (är nog inne på att lägga upp en ytterligare blogg där man kan följa hela processen, inte minst för dokumentationens skull). Sedan åter till Sundsvall där en hel del hemmafix väntade.

Det är en stor omställning för både Klara och mig när jag har börjat jobba heltid. Från att ha varit hemma så gott som jämt och kunnat lägga upp de praktiska och hemadministrativa uppgifterna efter hur det passat under dagen är jag nu borta mellan 7.45 och drygt 17.00. Kommer hem tämligen trött och då väntar ju allt, precis som förut och som för alla andra, men det tar nog ett tag att ställa om. Jag kan säga att irritationsnivån är högre.

Tex som igår. På eftermiddagen vid fyra får jag ett SMS från Klara: "När kommer du hem?" Jag svarar: "Strax tror jag". Men det tar ett tag och jag måste förbi stan på vägen och blir lite sen. Då kommer nästa SMS: "MAAAAAAAAAAAAT"(som en liten fågelunge). Kliver in genom dörren och precis när jag plockar upp purjolöken frågar hon återigen: "NÄR får vi mat?" Då brister det och jag sliter av blasten från purjolöken och trycker i handen på henne och säger, med ganska hög röst (fast naturligtvis med en kärleksfull underton): "Ta det här, bygg dig en hydda och flytta hemifrån!"

Hur hon reagerade. Jag inbillar mig att jag kunde ana ett litet leende under "fjortisytan".

Dagens TV-inlägg:

"Trots att forskare och miljöorganisationer sedan länge påtalat att fiskebeståndet i Östersjön är starkt hotat har svenska politiker valt att inte agera. Den svenska fiskeripolitiken känns . . . urvattnad".

Nu ska jag traska iväg till sjukhuset för Crom-EDTA-undersökningen. En nål med isotoper i armen klockan nio. Tre timmars väntan, och sedan blodprover var 20:e minut tre gånger. Av detta får man fram ett mått på njurens procentuella funktion. Återkommer med resultat så snart det är klart.

ZZZZZZZZZZZZ........

2008-01-22T20:44:00.000+01:00

Jodå, jag gick! Sju kilometer hemifrån till sjukhuset. Fyra kilometer till "Mittis". Ytterligare tre kilometer till Rättspsykiatriska kliniken. Och till sist fyra kilometer hem. Inte en tendens till minsta lilla kramp. (Tre dagar innan jag fick min fina njure kunde jag inte ens gå mellan Åhléns och HM utan att måsta ringa efter skjuts hem). Slängde ihop en smarrig sallad och dök ner i soffan och somnade troligen med TV:n på. Vad njurarna och kalket tycker om så här långa promenader får jag se på fredag då både jag och Per-Erik ska till njurmedicin för provtagning. Efter det åker vi till våra transplantationskamrater Elisabeth och Kent i Kramfors och äter lunch. Efter det landar vi på Hemsön för precisa utmätningar av arrende och mormorstorpet (se http://www.mammamikasblogg.se/ ). Spaden sätts snart i jorden och själva torpet reses vecka 18.

På tisdag blir det en Crom-EDTA-undersökning vilket innebär att man sprutar in en isotop i blodbanan och efter det under ca 3 timmar mäter njurarnas förmåga att filtrera blodet från slaggprodukter.

Jag ber om ursäkt om jag blir vulgär men det var så vansinnigt roligt. Det finns ett heminredningsprogram vilket leds av två bögar som heter "Simon och Thomas". Simon är svensk och Thomas engelsman. De har en snickare som heter Dick! Efter Simon och Thomas genomgång av gårdagskvällens uppdrag tillsammans med Dick tittar han från den ena till den andra och säger: "Hm, undrar vilken ända jag ska börja i?"

Åh, vad jag hoppas att någon lägger det klippet på http://www.youtube.com/

FÖRSTA ARBETSDAGEN.

2008-01-21T21:35:00.000+01:00

Efter en natts tämligen dålig sömn vaknade jag vid sexsnåret. Var nog mer spänd än jag ville erkänna. Första arbetsdagen på drygt åtta månader! Klockan 08:15 skulle jag ha lektion till 12:00 och innan dess skulle jag hinna kopiera en del material. Traskade iväg i blixthalkan och var framme på tredje våningen i huset direkt till vänster om det runda ungefär halvåtta. Sablar ny kopieringsapparat, var kommer papperen ut! Åhå, man måste trycka en gång till!

Så traskar vi iväg till G322, jag och min kollega Lars Lilja. Vi har jobbat ihop som parhästar i 27 år!! Gör om det den som kan. Vi kompletterar varandra bra och blir rätt så duktiga ihop kan jag tycka. Idag pratade vi om kärlek och vänskap, konsten att bygga genuina relationer och funderade kring huruvida man ändå kan vara professionell. Att bedriva psykiatrisk omvårdnad i allians med patienten. Att inte utgå från ett vi och dom perspektiv och meningen med en holistisk människosyn. Vi presenterade lite aktuell forskning och försökte åskådliggöra hur man kan upprätta ett möte med någon som inte vill eller förmår. Åh, så kul det var. Äntligen. Jag älskar verkligen att undervisa.

Sen var det dags för lunch och alla var så glada att se mig och jag var så glad att åter få träffa mina arbetskamrater. Jag trivs verkligen himla bra på "Mittis". Jag sänkte nog den akademiska nivån i personalrummet med många enheter för jag bara fnissade och flamsade.

Imorgon bär det först iväg till sjukhuset. Börjar med att sammanstråla med mina transplantationskamrater Elisabet och Kent på njurmottagningen för gemensam frukost. Sedan traskar jag vidare runt på psykiatriska kliniken eftersom de tagit sig friheten att omorganisera hela alltet under min sjukskrivning. Måste ju orientera mig och se vilka som jobbar var och ta reda på resp. avdelnings inriktning mm för att bli trovärdig i undervisningen. På eftermiddagen bär det av till RPK (Rättspsykiatriska kliniken) för studentinformation inför praktiken. Förr i världen gick jag alltid mellan alla olika ställen. Tror jag ska försöka mig på att traska i alla riktningar imorgon.

Det som visade sig vara lite klurigt relaterat till mitt nya habitualtillstånd är det här med drickandet. Jag måste ju dricka mycket både för att hålla kalket och kreatininet så lågt det går. Hemma har jag alltid ett glas vatten vid min sida. Idag bar jag med mig en petflaska. Men det är lätt att glömma bort att dricka när man pratar mycket och så blir man ju så himla kissnödig. Måste nog kartläga alla to-or utefter mina promenadvägar. Och hur gör man med medicinerna som måste tas samma tid varje dag? Idag tog jag dem vid sju på morgonen, innebär det att jag måste upp sju även på helgerna eller törs jag skjuta på dem ett par timmar?

Nu dyker jag i säng och ser fram mot morgondagen...

VÄLKOMNA ÅTER.

2008-01-18T10:41:00.000+01:00

Den allra första anteckningen i http://www.mammamikas.blogg.se/ den 10 maj 2007 lyder:
"Jag har aldrig tidigare uttryckt mig offentligt på detta vis och inser redan att gränsen mellan integritet och offentlighet är mycket svår. Jag är inte helt säker på att jag kommer att klara den balansakten på ett sätt som efteråt kommer att kännas helt riktigt. Jag ber bara, döm mig inte. Det är som att kasta sig rakt ut i ingenting utan skyddsnät."

Under de åtta månader jag skrivit på bloggen har jag kontinuerligt fått en del kritik som jag valt att inte bry mig så mycket om. Det har tex handlat om att jag använt ett alldeles för infantilt språk för att vara universitetsadjunkt eller att jag skrivit om saker som är helt ovidkommande för min njursjukdom och för transplantationen.

En blogg är inget vetenskapligt dokument, även om den faktiskt är evidensbaserad, utan en, i allra högsta grad, personlig beskrivning formaterad utifrån den historia, förförståelse, personlighet, lidande och lust den människa besitter som kommer att vara bloggens utformare och författare. Det är det, som enligt mitt sätt att se, gör bloggen som verktyg personligt och, i somliga fall, intressant.

Jag har alltid, både i mitt bloggskrivande och i livet, varit mån om att inte göra människor illa utan försökt göra så gott jag förmår. Visst, jag är definitivt ingen ängel och jag lyckas inte alltid men dit mitt medvetandes gräns sträcker sig tänker jag behålla kommandot över kontrollen. De spratt mitt omedvetna spelar mig och som får konklusioner av vulnerabelt material att korsa min väg kan jag tyvärr inte ta ansvar för eller styra över förrän retroaktivt då misstagen liksom framstår i skenet av motljuset.

Det har också alltid varit mycket viktigt att betrakta livet och medmänniskorna utifrån en humanistisk, existensiell filosofi/människosyn. För mig innebär detta att inte betrakta människor utifrån ett "mittemotperspektiv" och att inte försöka förstå människor utifrån min egen situation i livet utan att verkligen stå bredvid, använda den empati och altruism man för tillfället har tillgång till och betrakta världen utifrån vederbörandes historia, erfarenheter och perspektiv.

Vad har då detta med bytandet av blogg att göra?

Vid tolvtiden på natten mellan den 16 och 17 januari kom jag hem från ett besök hos min kamrat Britta i Roslagen samt en utsökt middag hos Per-Erik, Ulrika, Siri och David. Blev av någon outgrundlig anledning kolossalt åksjuk på tåget vilket aldrig tidigare har hänt. Eftersom jag ändå inte kunde sova satte jag mig vid datorn för att läsa e-posten och kolla bloggen.

Till min förskräckelse låg där en samling kommentarer på det senaste inlägget som, enligt mig hade en djupt oetisk karraktär och som, trots att det inte var meningen, kom att peka ut en person som inte helt sanningsenlig. Detta smärtade mig oerhört djupt och eftersom jag var den som i grunden gjort det möjligt var min fasta övertygelse att jag måste ta konsekvenserna och genast avbryta bloggandet då jag varit oförmögen att förutse konsekvemserna.

Eftersom så överraskande många har hört av sig och en del verkligen bönat mig om att fortsätta skriva i bloggen så blir jag både enormt rörd och förstår att bloggen kanske har större betydelse än jag har tillskrivit den. Mina barn, och en del av deras kompisar, har också diskuterat saken och jag har, med auktoritet, fått höra att jag alltid har framhärdat i att man ska stå upp för det man tror på, inte vika sig så lätt och framförallt betrakta kritik som, antingen ett tillkortakommande (projektion) från den som utdelar kritiken eller som ett tillfälle att lära sig något man ännu inte förstått. Jag lyssnar på er mina barn och vänner och ser fram mot ert fortsatta sällskap.

Jag vill också passa på att poängtera att jag aldrig lämnar ut personlig information om andra eller lägger ut bilder som inte är förankrade hos vederbörande. Gäller det offentliga personer, uppgifter som har kommit till offentlig kännedom eller bilder som tidigare är publicerade betraktar jag det som offentliga uppgifter som kan distribueras utan kontroll. Dock utgör mina barn ett undantag och det får jag stundom höra men den diskussionen tar vi här hemma.

Till en början hade jag tänkt ha denna blogg som en form av egen dagbok men nu ser jag det som att "mammamikas blogg" beskriver tiden för sjukskrivningen och fr o m "nynjurblogg" så återgår går jag till arbetet och vardagen.